Aftonbladet – 9 februari 1837, sida 2

(Insändt.) Ett litet item i frågan om skattebördorna ). Tid efter annan har frågan om beloppet af auvarande skattebördor, jemförda med förflutna tiders, varit föremål för mer eller mindre vidlyftiga undersökningar och afhamdlingar. Å ena sidan har man sökt trösta sig och andra öfver den ständiga progressionen af skatternas nemimal-belopp, dymedelst att man erinrat om det olika irtrinseka värdet, nu och förr, af det mynt, hvari penningebidragen till Staten utgöras, och reducerat våra nuvarande, genom flerfaldiga sedelemissioner försämrade, och först genom tiillåten sifverutvexling efter Myntbestämnings-Lagen mot vidare försämring tryggade Bankosedlar till deras silfvervärde efter kurs, genom hvilket hocus-pocus man kommit till det oväntade resultat, att skatterna från år 1809 varit i nästan oafbrutet aftagande. Å andra sidan har man väl häremot riktigt invändt, att silfret, hvartill man, efter gångbar kurs vid de för jemnförelsen antagne epoker, velat reducera penningbidragen, icke alltid får antagas såsom mätare för penningarnes värde, enör bevisligt vore, att varuvärdet i allmänhet icke stigit i samma förhållande som kursen. Men å båda sidor tyckes man under tvisten om myntförsämringens större eller mindre inflytelse till lättnad afskattebördan på det hela, hafva alldeles förbisett, att mymtförsämringen likväl i och för sig sjelf utgör en gamska dryg beskattning och så mycket mera kännbar, som den, elik andra beskattningssätt, icke blott drabbar de skattskyldiges årliga inkomster, utan, hvad värre är, afkortar just det kapital, hvars revenyer af de skattdragande användts till kronoutskylder och andra årsafgifter. Man kan nemhgen tänka sig en stat, der folket endast och allenast vore beskattadt på ett så förderfligt sätt. Der fumnes visserligen isgenting i formen motsvarande hvad vi kalla Bevillning och kontributioner, men heskattningen kunde det oaktadt vara odrägligt tryckande. Och ändå will man, vid jemuförelsen mellan skattebeloppen hos oss vid den tid, då silfver och sedlar stodo al pari, och en sednare tid, då en sifverriksdaler i följd af sedelstockens tillökning gällde 134 skillmg i sedlar, helt och hållet ur räkaingen utesluta en sådan högst betydlig myntförsämring! Följande exempel kan tjena till motstycke vid bedömande af dylika förhållanden. — Antag ett land med en sedelstock af 10 millioner riksdaler, som i början äro al pari med silfver. Låt sedan denna sedeistock , i ändamål af statsbidrag ökas till 100 millioner. Af hela utelöpande sedelmassan har staten då bekommit 910:delar genom mynsets försämring. De i folkets händer qvarlem) Ehuru den punkt, som hufvudsakligen afhandlas i denna artikel, icke blifvit förbisedd utan uttryckligen nämnes i den i gårdsgsbladet införda artikel öfver samma ämne, så förtjenar den närmare utvecklingen af denna serskilda punkt likväl uppmärksamhet.