Aftonbladet – 8 februari 1837, sida 2

Pyille bestrida honom det är Konungen, stark och om sina rättigheter ömtålig. Då fingo vi säga, att det var obehörigt att allt jemnti framhafva Konungen, vi fingo pröfva halten af den åtgärd, som man ville förmå honom att vidtaga, vi fingo påstå, att hn vore olaglig, ogilug. Man kallade oss väl upproriske; men mar tilltalade oss icke i den starke och ömlålige Konungens namn. Nu antsstar man 035; och zedan vi äro frikände, påstår eft ministerieilt blad, att vårt språk är en gräslig hädelse, och att det gör oss tll Kungamördarnes medbrottslige. Vi hafva ju förkofrat css? fmedlertid utkom det omtslta brefvet, r men — koutrasigseradt, fastän man påstått, att Ko nungen ger icke efter, kan icke gifva efter; och man antastade oss icke, för det vi bäcklat brefvet, såsom en ministeriel haudling. Vi fingo drifva gäck med Polignses tidning, som desavouerade kontrasignationuen och påstod, att proklamationen var ett arbete af Konungen personligen. Det var då den politiska trosbeksnvelsen, att Konungen styrde, att det vore hans vilja, som framtr dde i magiens aila åtgärder, stt man visade vanvärdnad mot denna vilja, om man understod sig att angripa styrelsen. Hvad åtskilnad finnes nu mellan denna lära och Hr: Persils, Guizots och Plougoulms? Den förföktades då med hotelse om statskupper, nu med botelse om undantagslagar. I denwa skilvac ligger hela vinsten af Juliirevolutionen. — Ber var då mödan vård? Verkan af Carl X:s proklamatiom var, att d män blefvo vald2, dem han upekat såsom o värdige. Det var ju således klokt att drag vina Konungens person? Hvad skall man ni vinna med samma åtgärd? Ett ministerielt blac har sagt: detta beslut kommer från en auk toritet, hvars högsinta ingifvelser vi sätt högre än våra kontroller. Frågan var u om ett ingrepp i lagarnes magt. Prefekten och MilitärBefilbafvaren i Strasburg beordrades att tysthet afskicka Ludvig Bonsparte; och dess: män, som borde handla öppet och bögtidligt Konungens namn, smyga sig till fängelset och inpacka fingen i en postvagn! Det är en dy lik bragd, hvartill ministerens organer vilja ka sta ansvarigheten på Konungens personliga räk ning! Våga de säga, att de endast på han högsinta ingifvelser företagit denna förolämp ning mot lagarna? Nej, de våga det icke; det ia symes af den hemlighet, hvarmed de omgif vit den. ——— nn — ARR a —