Aftonbladet – 3 februari 1837, sida 2

va OTCIVE AURSSPpOr pamlatl Nopom om Lewenhaupts öde, förföll all vidare diskussion derom. Jag anhåller nu, att noga uppmärksamhet måtte fästas på detta Tit. Adlercreutzs anförande, och Grefve Klingspors förhå!lande opartiskt bedömas. Jag för min del vill tro, att denna tilldragelse i Tavastehus på det kraftigaste bestyrker hvad jeg sagt om Klingspors uraktlåtenhet att begagna alla de medel, som kunnat bereda krigsoperationerna framgång och göra fienden afbräck. Siden 39 i anmärkningarne beskylles jag för en lögn, då jag säger, att 2:ne bataljonsr Savolax jägare beordrades att gå till Sarvika i Åboläns-brigadens ställe, och att Major Tujulin, då han fann lokalen der olämplig, på eget bevåg, förlade sina 2:ne bataljoner vid Kuhalampi, 34 mil från Sarrika. Anmärkaren påstår, at ÅboLäns brigaden låg vid Kuhalzampi. Men att deana brigad, etter sin reträtt från .Sarvika, sförblef i trakten ormkring Ruonabro, kan bevittnas, icke blott af Savolaxbrigaden, utan ock af hela Tavastehus-brigaden som då var vid Ruonabro, således af flere tusende personer. Och huru skulle väl en Major Tujulin kunnat vara befälhafvare vid Kuhalampi, sem anmmärkaren medgifver, om: hela. ÅboLäns brigaden varit der? Tujulin med sina 400 man skulle då blifvit stäld under Brigadchefen Palmfeldts befäl, och således icke varit egen befälhafvare, samt i grund deraf, också undgått den allvarsamma föreställning af Generalbefälet, som anmmärkaren sidan 40, säger honom hafva fått för sitt förhållande vid Kuhalampi. Så mycket känner jag det militära, att på ett och samma ställe icke kan finnas 2:ne särskilde bef.lhafvare, sldra minst en Mejor och en Brigadchef. Om Tujulin hade haft en högre befälhatvare vid Kuhalamp:, och likväl vågat helt och hållet förändra sin position, så skulle han hafva begått subordinationsbrott, hvarföre han likväl! aldrig beskyldes. Men som egen befalhafvare på stället, kunde och borde han vidtaga de dispositioner, hvartill omständigheterna föraniedde. Dömme nu deraf hvar och en, hvilIken som bör anses hafva mera rätt: aptingen (jag, som på stället var närvarande, som hörde loch såg allt hvad ssm skedde, ech som med största samvetsgramnhet upptecknade det; eller ock Tit. Adlercreutz, som var vid högqvarteret i Lappo flere mil från Kahalampi, och som nu efter 28 års förlopp, i öfverilning och hetta, vill, blott efier minnet bestrida något som: skett på ställe hvarifrån han var flere mil frånvaI rande. Då Titt. Adlercreutz, sidan 42, vill göra mig till lögnare, och säger: om morgonen i dagI brackzingen, och icke som Hr Holm uppgiiver omkring kl. 12 på dagen, sattes trupperne i rörelse. Ty det var icke förenligt med General Adlercreutz lynme att söla med hvad han hade beslutit och således skulle ske; — då gör han i och med det samma sin aflidue breder till ljugare. ly i hans rapport af den 18 Augusti 1808 swiå följande ord att läsa: Den 17, sedan vädret klarnat, folkets kläder hunnit torka, gevären plundras och å nyo laddas, bröt armen upp kl. 12 fi m.--kl. 1f2 ull 2 stötte vi på fiendens förposter Öce. När nu anmärkaren så kan öfverbevisas om de händelser hvarvid han sjelf var närvarande; huru mycken tillförlitlighet förtjenar han då i annat? — En liten tillrättavisniog anser jag mig ämno böra göra, och är den, att samärkningarnes författare orätt beskyller nig att velat göra Excelleusen Adlercreutz till icke mindre än Få derneslandets förrädare. Något sådant har jag aldrig sagt om Adlercreutz. — Lika så litet som alla Konung Gustaf Adolfs fel kunna tillräknas Hans Embetsoch Tjenstemän, lika så litet kan Klingsporrs försummelse tillskrifvas de under honom befälhafvande. Anmärkaren visar ju sjelf i sin berättelse om det som tilldrog sig i Tavastehus, att Klerckers försäkran att med sit gråhåriga hufvud ansvara för ena lycklig utgång, ingenung verkade bos Klingsporr, och när den då tjenstgörande Genersal-adjutanten Grefve Löfvenbjelm förenade sig med Klercker, verkade det hka livet på Klingsporr. Denna omständighet hade Tit. Adlercreutz bordt begagna, för att rättfärdiga sin aflidne broder, och ej såsom nu, gifva mina anieckningar en tydning som de icke hafva. Nu deremot är det justban, som kastar skugga på sin broder, i det han vill göra honom delaktig i de fel och den sölaktighet, som Fältmarskalken Klingsporr begick, och som aldrig , hvarken inför samtid eller efterverld, läRAR AA Panrnanral Å dlarena. tv I