Aftonbladet – 28 januari 1837, sida 2

NAPOLEON BONAPARTE OCH HANS HUS. (Forts. fr gårdagsbl.) Jemte flera milda och försosarde åtgärder med klokhet vidtagna till Frankrikes lugnande och föriroendets befästande, såsom upphäfvande af de fråm skräcktiden härrörande tvranniska förordningarne, samt de landsförvisies och Emigramternes, med få uadantag, tillåtna återkomst, röjde Bonaparie lizväl redan under sia syrelses första dagar, sina afsigters orenhet och absolu:a riktning, äfvensom sitt eget samvetes oro, d. v.s. medvetandet, att haa handlade orätt. Ännu hette Frankrike en republik, och likväl fråntog han det, genom ett makispråk, tryckfriheten, supprimerade de frisinnad: tidningarne och förföljde deras utgifvare. Han beröfvade sålunda den allmänna viljan och den allmänna meningen, republikens och öfverhufrvud rättstil!ståndets egentliga själ, dess enda omisskänneliga uttryck, samt medgaf följaktligen det han icke ärnade regera i öfverensstämmelse med national viljan, att ham hyste planer, som ej tålte det allmänna omdömet, samt att han förtrodde sin mekts bestånd endast åt våldet, ej åt rättvisan. Förvaltningen organiserades derjemte på militärisk fot. Hon skulle ej mer agera gezom koilegialt organiserade autoriteter, uten genom easkilda befälhafvare, kallade Prefekte-, underprefekter och Märer, hvilka alla förste konsula utgämnde, med undantag af Märerna i de små komynerna. Militärisk subordinatiou skulle således vara den civila förvaliniogsns vehirel. Några sammangaddningar, som dels af enuskilda fiender anlades emot våldsherrskaren, dels arglistligt framkallades genom styrelsens provocerande agenter, gåfvo en förevändning till ytterhgare qväfvand2 af national-friheterna och til upphäfvande af allas, men i synnerhet de trisionades personliga frihet. Utan dom och rauvsakning fälldes 130 sådane till deportauon. Derefter imfördes fullkomligt konstituiionsvidriga special-domstolar i hela riket, bestående af donare, som konsuln utnämnt, d. v. s. tjenare af hans vilja, beväpnade med rättvisans vanhelgade svärd. öSjelfva folkrepresentatioasns helgd skyddade icke nationens frisinnade män. jä en modig oppdsition 1n0m tribunatet och den lagsuftande korpsen höjde sig mot det af förste konsuln — förelagda projektet till en ny civil lag, hvilken i flera fall hyllade despotismens intres sen, bleivo 20 tribuzer och 60 lagstiftare eliminerade från de båda korpsernas listor, 8enom elt af förste kensuln dikteradt, så kalladt, senatskonsult, och genom fruktan för sylhka åtgärder förskaffade han sig för f:amtiden den åsyftade undergifvenheten. Det syntes likval icke tillräckhgt, att ensamt genom skräck, nedslå frihetssinnet; serviliteten måste ytterligsre näras genom beldsingar, iderna om republikansk jemlikhet utplånas och törsta konsuln — i den monarkiska Pprincipens suda — framställas som alla värdigheiers och utmärkelsers källa. Deraf följde stiftelsen af Acders-legionen, af en ny adel, hvilken, säsom ej ärftlig, utan endast en hedersbevisning åt personer, förlänad af den styrande, saknade ail sjel:ständighet och värdighet, samt soljktligen var egnad, att dana eit slägte af lydiga tjenare, icke att uppmuntra tillsann medborgerlig dyge. Konsularförfattningen hade emedlertid ännu qvarlemnat några ruiner och svaga båälverk för triheten. Bonapart, lik alla våldsherskare, ansåg sig ej säker förr an alla dessa voro utplånade. Dessutom yar möjligbeten, att eter 10 års förlopp icke bli åter vald, för hunom cn odröglig tanka. Han lät således, på en at sins tjenares i tribunatet framställda förslag, utnämna sig ull konsul för lifsuden, samt korrt derefter, genom den tll förfaltningens bibehållande tillsatta senaten, ofverändakasta densamma, d. v. s. förändra den i flera väsendthga punkter och lemna henne ull pris för ytterligare förändringar. Ett så kalladt organiskt senats-konsuk gaf år 1302 den bibehållande senaten uttrycklig rältighet till sådana förändringar, äfvensom rättighej j i