Article Image
Tekla val allliu HV UTI SSIlISEEARALESER SM II LL någon näring, förklarades valmans-befattninge gällande för lifstiden, och tribunatet, sor ensamt hade någon rätt till diskussion, för minskades från 100 ledamöter till 50. Inrätt ningen af en mängd indrägtiga senatortier, d v. s. rika prebenden, bortgifoe af förste kon sula åt förtjente senatorer, var lönem för dylik tjenster, och derjemte en borgen för senaten fortfarande medgörlighet. Ett märkligt pro härpå gafs redan andra året efter författningen omstörtarde, genom ett nytt organiskt senatskonsult. — Anlednivgen härtill var några upp: täckta komplotter, som äfven gåfvo en försvändning åt det lagvidriga förfarandet mot Prinser af Enghien, och resultatet blef Bonaparts lifstidsväldes förvandlande till ärftligt, samt republikens till ett kejsardöme. (1804). Sådant skedde utan att ens lagsuftarde korpsen och nationen tillfrågades, endast genom ett maktspråk a Senaten, och kungörelsen derom utfärdades : Napoleons namn med Guds Nåde och genom Republikers konstitution, Fransmännens kejsare. Eudast om frågan, huruvida den egenmäktigt tillskapade kejsarevärdigheten skulle bl ärftlig genom Napoleons familj, öppvades omröstningsregister öfver hela riket. Detsamma hade äfven skett vid frågan om konsulatet på lifstid, och man hade derigenora åtminstone erkänt, att folket ensamt ägde dem juridiska rätten att afgöra, hvem som skulle vara dess herre. — (Julirevolutionens hufvudmän hafva förgätit detta, och Ludvig Fihps thron saknar också derföre ett stöd, som af ipvgenting annat kan ersättas, nemligen en obestridlig rätts titel.) Ett sådant erkännande. äfvensom en sådan omröstring var emedlertid endast skenbar, ehuru gerna Napoleon åberopade sig derpå, emedan formersa för omröstningen, i synnerhet autboriteternas imponerande inflytelse, upphälde friheten och emedan man dervid räknade de icke röstande såsom bifallande. Napoleon hade väl kunnat begära och emottaga sin utnämring till ärftlig Kejsare, utan att derigenom förnärma sin nations frihet eller de andra folkens rättigheter. Äfven med den äiftliga kejsarekronan kunde nemligen ganska väl förenas en folkrepresentation, eller en konstitutionell regering, som hyllade folkviljan, och aktningen för folkrätten skulle varit det säkraste medlet tull den nya thronens befästande. Men Napelson försmådde likväl båda delarne. Utan afseende på någon , hvarken naturlig eller skrifven rätt, framilade ham rastlöst med både våld och list till sitt mål: verldsmonarkien, och ju mäktigare i det yture, desto mer despotisk blef han äfven i det inre. De främmande makternas och den Europeiska Aristokratiens dels hemliga, dels uppenbara fientlighet mot den illegitina parvenym, gaf visserligen denne icke sällan en rättmätig anledning till krig; men han sjelf utmanade ännu oftare koalitionerra genom sin omättlighet, sitt öfvermod och våldsgerningar, hvilkas like man ej sett sedan Romarnes tid, hvarföre äfven Österrikes kejsare år 1809 kunde säga i sin krigsförklaring mot Franki rike, att Europas frihet flyktat under de Österrikiska fanorna. Hvar och en minnes utan tvifvel — utom många enskilda våldsgerningar, hvaribland bokhandlaren Palms afrättning —de exempellöst hårda fredsvilkor, som den ständigt segrande krigaren efter hvarandra föreskref sina, förödrmjukade fisnder, äfvensom de röfvade länder och erstörtade throner, hvartill sjelfva freden var vittne ; hans aldrig mättade eröfringslust, hans brandskattningar, iokorporeringar, bortskänkningar eller byten, sönderstyckningar eller sammanfogningar, de nya former hans blotta nyck föreskref för alla de länder och folk, hans arm kunde hinna, och hvarvid aldrig en oegennyttig, human och sannt politisk idd var rådande, utan endast hans, herskarens intresse och Frankrikes, hans rikes välde och glans. Hela Italien med Illyrien, nästan hela Tysklend, Holland, Schweitz, en stor del af Polen, samt indiligen jemväl Portugal och Spanien, erfero ett sådant förtryck, såsom beståndsdelar af det direkta eller indirekta riket, hvaröfver våldsherskaren sträckte sin spira, hör som kejsare eller conung, der som skyddsherre , medlare, burdsörvandt eller familje-chef. Detta välde har visserligen äfven medfört nåsot godt för de länder, öfver hvilta det hvilade, ller hade kunnvat tillskynda dem nylta, om det äckt längre. — Sålunda hade Tyskland derigeom vunnit bördsaristokratiens försvagande, berielsen från några af den historiska rättens nest tryckande bojor, det krigiska sinnets återräckande och styrelse-sättets förbättring ; Spanien och Italien ha erhållit inqvisitionens afskaffande, mo mtr mm mm21I I mm so ooo utdela sedsa. 0.

28 januari 1837, sida 3

Thumbnail