Aftonbladet – 26 januari 1837, sida 3

a 2 så dj tt å Nn Stugsn Ulanior var lixaledes lUl at lok, man stod ända långt ner i trappan, otåligt lyssnande för att åtminstone få uppfanga några toner af den musik, för hvars utförande man valt denna så ovanliga lokal. Hvem var då den maestro, för hvars skuld till och med furstar icke försmådde att träda under ett så lågt tak, der de måste vika sia högborenhet trodubbel för att komma in genom dörren, för hvars skull det täcka könet trotsade allt det äfvertyrliga och obehagliga i att klättra upp för fem trånga och kolmörka trappor, och riskerade att få sina knähundar ihjeltrampade eller åtminstone ganska betänkligt -Istötta och kramade? Eller egde denna musifr t ; 4 1 a j j ; 4 ; . kaliska tillställning annars i sin helbet någonting utmärkt framför andra dylika, någonting som för musikens vänner och gynnare gjorde den till en utomordentlig fest? Skulle man kanske få höra något bland dammiga gömmor uptäckt gammalt mästerstycke af en klassisk ton. I sättare, någon af de så afundsjukt hemligen hållna Påfliga messorna, som man blott en gång om året får höra i St. Peterskyrkan? Verkligen, det var en utomordentlig musikalisk fest Redan en blick på orksstern skulle hafva öfvertygat en derom. Den var sammansatt utåf allt hvad epoken egde, utmärktast af fonkonstnårer. — Man igenkände der en Bode elev af den mamnkunnige Viotti, en Steibelt en Herman, en Puppo, den store sångaren Gafat, Fru Davrignoy jemte flera andra qvinliga arltister, hvilka stodo då för tiden i största rop, såsom Mandini, Vigauoni, och den förtjusande Morichelli. En sådan samling af idel stora talanger bådade visserligen genast någonting ovanligt. Men nu öppnades en dörr i bakgrunden, och en man med fiel och stråke under armen inträdde. Allas ögon vändes på en gång åt den nykomns; man hade redan länge varit öfverväntande på honom, ty det var likväl denna man och ingen annan, som gaf soirgen dess egentliga och utomordentliga betydelse, och för hvars I skull bourgeoisien uch noblessen trängdes med ) hvarandra om några tumbredds rum i den qvafheta salongen i granskapet af svalorsas bou. Ett uttryck liksem af ädel sarkasm öfverflög konstnärens liflga anletsdrag, då han kastade en blick framåt sitt auditorium och dervid uppsnappade glittret från mängden af förgylida bröst och briljanterade koeffyrer. Men han bekämpade sig, gjorde en lätt bugninz och slog upp notera. — Det blef en dödstystnad i salen. Denna man var Viotli. Giovanni Battista Viotti, en af alla tiders maårkvärdigaste och mest gemsaliska fiolspelare samt kompesitör för deita instrument, och om hvilken ryktet då redan länge kring hela Europa talat med tusen munnar, Giovanni Battista Viotti Jät 1 afton höra sig offemtligen. Boccherinis gudomliga musik exequerad af Viotti! kan man undra på att de goda Parisarne trippade i sina skor och Strumpor till och med ute i förstuga och strapa De hade dertill dubbelt skäl. Denna konsert egde nemligen ännu något mera eget och betydelsefull. — Det var icke nog med att Viotti skulle spela, det var den enda gången aan offentligt gjorde det! . . . Ingen utmärkt personlighet saknar sina nycser. Det var Viottis, att aldrig vilja framträda ned sia stora talang inför allmänheten. — Den ;gde sin grund i en stolt känsla af eget värde, om redan i en tidig period af hans lif ingifvit ionom föakt för allt bifall af den större hoben, hvars hyllning enligt erfarenheten ofta känkes lika odelad åt den tilltagsna och oförkräckta. medeimåttan, som den verkliga förjensten. Han hade haf: tillfälle till att stadga jen öfvertygelsen, att i den. såkallade stora erlden, till hvars fashion det då för tiden fven allmänt hörde, att i fråga om alla möjliga rter af skön konst rynka näsan till en kritikarisk och förståsigpåerhg fivurlighet, ganska 1 exempel finnas på någon djupare känsla elr ett renare omdöme, och det hör anses förtligt om, under sådant förhållande, en man ed hans sjelfständiga och känshga karakter, ute, som man säger, sitt ljus under skäpan. Men man hade icke lemnat honom nåson utan legat ölver honom beständigt och mt. Maestro hade en vacker morgon varit d serdeles briljant lynne, i anledning af en veraskning, troligen ullställd af något vackert antimmer, en present af några utmärkt sköna OMMOr, SOM 1 citt ficka wvattanalac hlifvit ina