Aftonbladet – 26 januari 1837, sida 3

, j 1 5 L Å J. Engström. FO rr DEN ENDA GÅNGEN. Det var en vacker afton år 1790. På e trång, obetydlig och annars ganska stillfärdi; gata nära den sedan såkallade Place de la Revolution i Paris, hördes ett evigt dån och slam. I mer af förgylda sjuglasvsgnar och brokiga Phaetons, hvilka i en lång queue rullade fram fö porten af ett gammalt förfallet och genom sit yttre på intet vis från sina grannar uunärkt hus. Heriigar, markiser, vicomter, med deras damer, j snlände den ena efter den andra ; ett och annat anspråkslösare borgare-ekipage blandade sig äfven med de öfriga, och en mängd fotgängare trängde sig på trippande tå mellan hästar och hjul, för eu slippa in i huset. — Hvart hela denna folkmassa; till större delen den mest lysande verlden 1 Paris, tog vägeninnanför porten, var för en betraktare ute på gatan icke så lätt jatt gissa, — Aldrig har ett hus mindre haft utseende af att vänta så mycket och så förnämt främmande. Första våningen var fullkomligt mörk; i den andra flämtade ett matt; sken uti lett enda fönster ; uti den tredje rådde samma mörker som i den första; höjde mån sin blick ända upp till fjerde våningen, upptäckte man åte: ett litet ljus, samt inne på fönsterposten den rörliga skuggan Jiksom af en konsterfaren och I flitig skräddarhand ; vårdade man sig att lyf:a sina ögon ännu högre upp, — och det gjorde ondt i naeken — så såg man likaledes ljussken (i ett fönster, ja till och med i två, tre fönster . . . Men min gud, femte våningen ! skulle en hertig, en markis kunna gå fem våningar upp? isynnerhet en markis eller en hertig af de gamla äkta, ännu utaf inga helgerånande demokratiska stormar påruskade stamträden före republiken af år 92! Ja, de ädle herrskaperna begingo 1 qväll det otroliga, de glömde för tillfället sin högvälborna podager och nedläto sig ända derhän att uppstiga till under takåsen. Ty det var verkligen dit och ingen annorstädes som färden gällde. Man kunde, em ej af annat, ändå se det på det högst egna och besynnerliga uttryck, hvarmed ett och aonat pudradt hufvnd, i detsamma det stack ut ur vagusdörren, böjde sig dit uppät, liksom för att öfverslagsvis mäta den ansenliga distans, som gudnås ännu skiljde en från målet Men så skulle man också ha hört hvilket pustande och j:mrande under uppklättrandet för de branta och kolmörka trapporna! Det! var en Babylonisk förbistring af afbrutet framI. läspade exklamationer från trångsnörda, tuog) bröstade skönheter och matronor, illa återhållna svordomar från trögbemta monseigneurer eller o-1 tåligt yngre folk, som kauffade hvarandra i ryg-s gen eller trampade hvarandra på hälarna i bräd1 skan att komma opp, ett och annat epigram eller utbrott af skrattlust från någon, hvilken he-s la scenen förekom mera löjlig än ängslig, samtl 4 då och då ett gällt pip från någon af sin ömmna och måhända icke mindre än hertigliga e-; i i H sarinna medhafd knähund, som händelsevis blef: klämd eller sparkad. Under allt detta lyfte sig ) likväl hela tåget så småningom allt högre ochlr tögre opp. Ån trappa, . . två . . . ire, .. je s l fyra, .. vv fem ! Genom en hrvarken serdeles hög eller vid lörr strömmade nu åndtligen här en ljusflod I p len uppstigande till mötes . . s Man inosteg,i en sal, skäligen rymlig, men sås åg, alt herrskapet från palatserna drogo djupt tj titter andan. En byst af Rousseau, behangd d ned blemsterkrassar, var dess enda prydnad. v rån ,igra enkla spegellampetter kring väggarnaä sjöts öfver rummet en visserligen icke rik, menai anska tillräcklig upplysning, isynnerhet som st aeningen med denna societd icke var hvad den få ftast är med andra, att visa hvarannan i den le ackraste dag sina guldbroderier och diamanter. lå fela salongen var upptagen af bänkrader undantaa0des längst fram i fonden en afskild del, der ensa kog af tätt sammanträngda notstöllare utbredde sigPp: år vägg till vägg. Det var således ca konsertsal! ro Huru olika alla andra! dessa höga, ljudligaje Blonger, med deras uppslagna döbattanger, devi as bländande eklärering från ett halft hundra-of e i alla prismans farger glittrande kristallkrofa or, i hvilkas feiska sken man kan låta sig)bl elf beundras, under det man i sin ordningsn eundrar komserten, deras praktfulla trymåer, iva vilka man har ett så vackert tillfälle att spegto: sin förtjusning öfver allt det sköna ens öralen juter ! az Salen var snart fullpackad, att icke en endajoc 3