Aftonbladet – 21 januari 1837, sida 3

1 ad se RN vv VERSER MISSY M SM . uti vid straff förbjudas; men då dessa hans åsigter ej på mivsta sätt blifvit motiverade, behöfva vi ej eller vidare yitra oss derom; hänI visande blott till hvad vi rörande omdömesfrihet och yttrande rätt i allmärhet, såsom vilkor för möjligheten af mersklig saminsnlenad, enfört uti ofvanberörde vårt svar å Herr von Schanmizs sluwpiminnelser. De saunivgar vi der i utvecklat, förmoda vi vara förmycket klara och I ovedersögliga, fer att kunna nedysias genom det särt att vederlägga med makispiåk, som Er Krig:fisk slen ansett göra tilliyllest. så htet fallen Herr Krigfiskalen visat sig vara, att inlåta sig i abstraktioner, och så litet Ihan syues uppskatia vigten deraf, at vid tillämpnaing af Jag till en såsom brett ätslad handling, fasta sig vid lagess grunder och mening och sllmänt giltiga rättsbegrpp, så angelägen kar ban deremet varit, att efter sitt sinne utmåla de speciella factiska förhåliagdena i denpå ssk. Lika med hvarje annan, som fattat en fxidd, har han sett saken blott från den sida, som egnat sig till stöd för det thema2a, omkrirg hvilket hans åtel hvälfver sig, eller ait emellan o2s en olaglig saramansättning e5t rum, för att tvinga Berr von Sehantz att lemna tisusten och att vi öfverfallit honom med skymfligt tillmäle.? Sålunda äro af honem gissade afsigter upphöjde till positiva handlingar, möjlghe:er af följder förvexlade raed verkligheter, och till och med åtgärder, sjelfvilige från vär vedsrparts sida, eller af homom påkallade, lagde oss till: last såsom emot honom begångne svåra förmärmealser. I Vi åberopa härutinnan hvad vår förklaring utförligt innehåller... Genom följande enkla frågor, innefattan-; de allt hvad emellan oss och våra vederparter är tviistigt, torde ämnet än vidare kunna redas och upplyj sas. Var det förment Herr von Schantzs kamrater, att, då rykte förspordes om hans förfarande emot Consul Bergemann, och om de effentliga steg Bergemann i anledning deraf vidtagit, vid enskildt sammanträde is emellan derom samtala och yttra sina tankar? Var det brottsligt, att efter gemensamt beslut af alla närvarande anmoda Hr ven Schantz, att med dem sammanträda, för att upplysa dem om beskaffenheten af ifrågakomne händelse? . Stod det i Hr v. Schantzs fria behag att infinna sig eller ej, att förklara sitt förhållande eller icke? Och när han gjorde det, har han väl rätt, att lägga kamraterne till last ett möte, det han frivilligt antagit, och en fordran på förklaring, den han älven frivilligt underkastat sig? Gifves något tecken till. bevis, att vi, sedan Herr von Schantz besannat den genom ryktet bekantgjorde händelsen, antydt honom att lemna tjenusten eller med honom uppsagt tjenstgöring eller i det alseendet yttrat någon hotelse? Gifves ens något positift bevis, att vi hyst sådan fsigt, eller att vi icke ansett saken kunna på annat sätt biläggas? Och kan väl en strafftdom emot oss grundas på blotta presumtionen af brottslig alsigt? När under samtalet om qvalitkationen af Herr von Schantz handling, han sjelf frågade, eller äskade veta, om vi ansågo honom handlat venhederligt, och vi, dels öppet, dels tyst tillkännagåfvo, att sådan var vår mening, må det ej anses klart att han sjelf gif vit anledning till användning af det klandrande epitetet vanhederligt, och kan rimligen det sålunda påkallade yttrandet af vår öfvertygelse, mer eller mindre sann eller falsk, få namn af skymfligt öfverfallande? Då Herr von Schantz förklarade sig vid vårt yttra— de omdöme fästa den vigt, att han ville rätta sig derefter, men endast äskade tid för att rangera sina affärer, utan att någon provokation till honom att lemna tjensten, från vår sida föregick eller efterföljde, är det rättvist. att beskylla oss för att hafva sökt tvinga honom till ett sådant beslut? Ligger något ansvarigt deri, att tvenne af kamraterne inberättat hos Herr GeneralAdjutanten, att Hr v. Schantz, efter vår uppfattning af hans ord, sagt sig vilja taga afsked, enär deraf hvarken någon menlig följd för honom uppkommit eller kunnat uppkomma, helst han och sedermera förklarat oss hafva missförstått hans mening och att han icke ämnat ingifva nägon afskedsansökning? När saken var i sådant skick, hvad behof egde väl Hr von Schantz, att emot vår uttryckligen förklarade vilja, förmå oss till detnya sammanträde som nu utgör det egeutliga föremålet för det emot oss fullföljda åtal? När Hr Krigsfiskalen påstår att detta oss påtvungna sammanträde blilvit af Hr von Schantz äskadt, icke för att inhemta en ny opinionsyttring af kamraterne, utan för att säga dem att han ej ämnade retirera från tjensten, samt Hr Krigsfiskalen derpå grundar förmenandet af vår obehörighet att meddela opinionsyttrinocn, månne det ej kommer Herr Krigsliskalen till last, att i dessa delar hafva yttrat, hvad som rakt strider emot sakens bevista förhållande? Eller betyder väl Herr von Schantz blotta uppgift om sammankomstens ändamål mera än sjelfva den skriftliga handling, som dertill föranldt Hr Amiralen Grefve Cronstedts till PremierLöjtnanten Hr Friherre von Knorring aflåtne biljett? Ligger ej dessutom ett klart. bevis, att Herr von Schantz afsigt med sammanträdet varit, att ställa silt förhållande uti Bergemannska affären under kamraternas bedömande, äfven deruti, att både han sjelf och Herr PremierLöjtnanten Liljehök utrustade sig ps? vidlyftiga deduktioner, innehållande redovisning för -— MU ir