Aftonbladet – 20 januari 1837, sida 3

upp till mitt rum ljödo åter toner från samma klaver emot mig; men nu voro de förvandlade Ttill en munter vals, och svängningarna af danIsande par försummos tydligen från matsalen. I Hvad, tänkte jag, månde detta vara för en imI proviserad bal? Jag steg in nyfiken och sig nu den ena af värdens döttrar sitta vid klaveret, under det den andra rätt tappert svängde oem på golfvet — med samma man, som nyss förut spelat de melankoliska ackorderma, och, som nu tycktes vara i briljant lynne. Dansen afbröts väl genom mitt inträde; men då jag visade mig benägen att aftåga, för att icke störa, kom 60-åringen mot mig, bad mig icke låta mig bekomma och pratade en hop muntra, ehuru skäligen trialvia saker. Jag tackade, men förfogade mig dock min väg. I farstun mötte jag en kypare, och då den spelande och dansande mannen, genem den hastiga förändringen i sitt sätt att vara, hos mig väckte en uppmnärksamhet, som hans väsen eljest ingalunda kunnåt göra, tilltalade jag kyparen: Es ist cin wunderlicher . Mann, dieser alte Herr da; wer ist Er? Oh — svarade han, med en slug och vigtig min, men som dock ingalunda förrådde någon aning om vidden af det intryck, hans ord på mig skulle göra — es ist ein merkwiirdiger Mann, dieser, es ist — Oberst Gustafsson, der ehemalige König von Schweden. Sedan jag något hunmt samla mig efter första häpenheten öfver derna oväntade pyhet, rann den ryktbara lagen af 1812 mig genast i sinnet. Jag skyndade upp på mitt rum i full förskräckelse öfver den fara, jag ovetande utsatt mig för, att vid min återkomst till fäderneslandet blifva kriminahter anklagad för plägadt umgänge med den afsatte konungen och, om icke lifdömd, åtminstone på embetes vägnar jhjelfrågad af min goda vän, Advokat-Fiskalen i Kongl. Svea Hofrätt, något, som, att döma af framfarna. exempel, nästar kommer på ett ut. — Jag återsåg ej mera ex-konungen och aferste dagen derefter, men hade händelsevis ännu samsa qväll tillfälle att, af trovärdiga personer, erfara åtskilligt om hans säällving och lefnadsvanor, deraf följande är ett utdrag. Gustaf Adolf bebor ett litet, ganska tarfligt rum, tre trappor upp på Hvita Hästen och uppassas af en kypare på värdhuset, går sallan utoch är i sjelfva S:t Gallen snart sagdt alldeles ignorerad, hatar Sverge och Svenskar oerhördt, likasom all uppmärksamhet, som fästes vid hans person. Misstänker han, att någon fremling af nyfikenhet söker tillträde hos: honom, läser han genast in sig. Hans egent-. liga sysselsättnipg är läsningen af gamla tidningsluntor från flydda decennier och af romaner och andra böcker, dem han, såsom med-: lem af lässällskapet i S:t Gallen, hemlänar. Hans sträfva och terra lynne vexlar eljest mellin ytterligheterna af sorgsenhet, elakt lynne och barnsligt bullrande glädje. Med den envishet och besynnarliga art känslolöshet, som är honom egen, vill han icke ens höra något från sina egna barn, ej veta det ringaste af eller om dem. Något understöd från dem, något, som han ens på det aflägsnaste misstänker komma! från dem, mottager han ej. De knappa tillgångar han, förbehållit sig sjelf, skulle, oaktadt hans grofva klädnad, hans tarflivajlefnadssätt, längesedan varit uttömda, om ej hans äldsta dotter, Å hertiginnnan af Baden (som jag sedan i Carlsruhe haft tillfälle att se, och som till utseende, ehuru icke utan fägring, utomordentligt liknar sin far) påfunnit en list, hvaraf Gustaf Adolf,; ander trenne års vistande i S:t Gallen , oupp: I hörligt varit ledd från rätta spåret och anku fortfar att vara det. Hon håller nemhgen i S:t Galien en kommissionar, som är i samråd med: värden på Hvita Hästen och som ombesörjer, ) ut hennes fars lefnadskostnad och det lilla, har it sig låter upphandla, endast uppföres till treljeoch fjerdedelen af verkliga värdet, hvarefer det öfriga ersättes af dottren. Han finner, att S:t Gallen år det ställe, der man har allling för oändligt godt köp, och föredrar derföre att lefva der. — Med : mystik och religiösa ;värmerier lär han numera icke befatta sig. pe me TE Engelska tidningarne berätta, att man numera kommit till fullkomlig visshet, det snö in-; calunda hindrar jernvägs.transporter. . Under ru förflutna Julvecka, då ella vagnar och omnibusser i London , ehuru förespånda med dubbelt antal hästar, rästan voro öfvergifoa och icke kunde: arbeta sig fram genom den förfärliga snömassan, var jernvägen åt Greenwieh alldeles utan hinder och begagnades lika flitigt , somi