Aftonbladet – 20 januari 1837, sida 3

Hr. N. Arfvidssons möte med f. d konun gen Gustaf Adolf i St. Gallen. En af redaktörerne i Dagligt Allehanda, Hr Arfvidsson, som för närvarande befinner sig ut rikes, har meddelat allmänheten åtskilliga ut drag ur sin resjurnal, bland hvilka några Såsor en beskrifning på nuv. Österrikiske Kejsaren kröning i Prag och deputerade kammaren öppnaade i Parisy varit af serdeles intresse, (dess utom teckningar af Köpenhamn, Berlin oci Dresden ,, med det hos denne resande känd Kfliga framställningssätt). — Bland dessa korre spondentartiklar förekommer i gårdagens Aile handa följande scen i St. Gallen. Jag bodde på Huita Hästen, ett af då många värdshus, hvaraf S:t Gallen, liksom öfrige Schweitziska städer, öfverflödar. Nyss återkommen från min exkursion till Freudenberg hade jag hvilat mig några ögonblick på mir kammare och nedgick derifrån, för att göra er tur kring staden. vag skulle härvid passers förbi dörren till matsalongen, der jag qvarglöm någon obetydlighet; straxtvi trappansträffades mit öra af tonerna från ett gammalt, något hes klaver. I långsamma accorder fördes ett par händer fram och tillbaka öfver detsamma. Det låg visserligen ingenting hvarken genialiskt eilet virtuosmessigt i dessa fantasier, men den djupa melankoli, de uitryckte, fäste min uppmärksamhet. Jag öppnade dörren; och spelningen upphörde genast. Rummet var i öfrigt tomt, men vid klaveret satt en person, som vid mitt inträde genast reste sig upp med ett besväradt och folkskyggt utseende. Det var en Jång, smär gestalt, omkring 60-årig, med hela främre deJen af hufvudet kal, nacken och sidorna höljds af ett tunnt gråblandadt kastanjefärgadt hår; han hade stor, något klumpig, i öfrigt välbildad näsa och tjocka, utstående läppar, af hvilka den öfre Var betäckt med en kort, tunn mustache af ungefär samma färg som håret. Jag gjorde min ursäkt för det jag stört honom-och förklarade, att endast jag fanm, hvad jag sökte — och det var mina handskar, som; lågo på et bord — ärnade jag aflägsna mig. Han besvarade kallt, men höfligt mina. ursäkter, och ; hans uttal af språket fann jag, att han åtminstone icke var infödd Schweitzare, ty de tals Tyska så gud förbarme sig, -och, männen, som jag hade för mig, ehuru klädd i grofva grå kläder och derigenom icke tillhörande — så Var åtminstone min förmodan — de högre samhällsklasserne, uttalade språket rent och bildadt.