Aftonbladet – 18 januari 1837, sida 2

ännu pompösare latinska fraser från en kateder eller hungriga poeters klingende utgjutelser; vegeterade Norrmännen och förvirrades icke sf all denna glans, som vi fizgo betala, men hvaraf pluraliteten af nationen icke hade något godi. De hunno glömma det klingklang, hvarmed man leker för barn, så väl fullvuxna sem i kolt; då de ändtligen en gång vaknade, bade de et nytt fält för sig, då deremot vi redan så länge planterat ärans och alla stora ords rosor på våra, att ingen plats mera fanns qvar för något af det praktiska, hvardagliga. Att detta skule till en början blifva det enda för dem, men att de derifråa förmodligen snart komma tiil något annat, var lika gifvet, som att vi, som redan vo-o proppade med ära, oegennyttiga storverk, hjeltar o. d., ndast genom tusenfaldigt hårdare skärseldar skulle tillkämpa oss, hvad som felades oss. Förf. har oratt att wvilja låta påskina, att detta skulle enkannerligen tillhöra oss; vi äga det gemensamt med alla andra felk, som stått i samma förhållanden med oss. Man behöfver blott se på Spanien ech endast göra afdrag för de af klimatet frambragta olikheterna i blodets omlopp. Imedlertid stå nu de båda brödrafolken i ett förhållande till hvarandra, att de börjat i hvar sin ända och måste arheta sg småringom hvarandra till möte. De upplysta och klarseende irom båda nationerna hafva redan märkt, att frågan slldeles icke är om nigon strid mellan sjelfva nationerna och deras intressen, endast mellan deras olika ställning på sarshällsbildringens trappa, deras utgångspunkt ochsafståndet af det mål, hvartill de ;sträfva. Det allt för mycket praktiska, jordiska hos massan af den ena nationen måste blandas med något mera andliga strafvanden (hvilka visserligen icke saknas hos den bildade delen, men väl hos just massan); och hes det andra felket bör innötas litet mera prosa, litet mera besinning, litet motvigt mot det olycksaliga ekonomiska sjelfmördarelynne, som Hr E. lyckligt tecknat. Orätt har utan tvifvel fir E. att sammanblanda aller ens på samma dag nämna denna national-svaghet med de sista tidernas olycksaliga förhållanden åt öster. MNationen bar dermed intet att skaffe; detta är kanske den enda punkt, der intet glitter, inga stora ord, intet I skådespel förmått rubba det ringaste i Svenskarnas tänkesätt, ja instinkt. Deruti är deras (idiosynkrasi lika orubblig, som förklarlig. (Slutet följer). 1 oo