Aftonbladet – 18 januari 1837, sida 2

JV VO He 0 DD Bohusläns, Westerbottens, Nerikes och Werm lands Regementer, samt Jemtlands Fal:jägareRegemente, De öfriga indelta Regeme iterne få, i stället för regementsmöte, ett till 21 dagar förlängdt rekrytmöte. Resa genom Södra Lappland, Jemtland, Trondhem och Dalarna, år 1834, af J. Engström, 2 delar. Calmar 1835, 1836. (Ferts. från N:o 11.) Frågan om nationalkarakter är ena ganska ömsålig fråga. Månvgen resande bedömer ett heit folk efter ett eller annat exemplar, hvarmed han kommit i beröring, aningen vid en ovanligt glad och förd: agsam sinnesstämning, eller ock vid en ovacligt retlig och gallartad. Samma misstag begås äf.en af betraktare på afstånd; de få tag på några isolerade facta, några tilldragelser, om hvilka de icke veta, huruvida de äro vanhga eller undantag; och straxt äro de fårdige att summera tillsamman och göra ett facit, utaa att känna mera än några få data i kalkylen. 4 ) t e a les fri från detia fel. Hans rörliga imagination, Vi frukta, att Dokt. Enmgström icke är alldehans poetiska sinnesstimning, eburu ovä:derliga egenskaper i fråga om det aristiska, men missleda ofta i fråga om det lugzaa betraktandet. Han känner sig, och måste känna sig, allt jemnt frestad att poetisera menniskohfvet ; och detta, ja sjefva den vegeterande naturen, framstår såsom en fantasmago:i för hans rörliga sinne. Imedlertid kan man icke neka hozom den rättvisa, att han ofta ser skarpt, om han än icke alltid ser med den för p-osaiska sinnen tillgängbga betänksamhet (vi hade så när sagt be:änklighet). Hvad vi vid första ögonkast hade att anmärka emot hans iakttagelser om Norrmännens karakter, var, att vi — Jläsit det (åtminstone en god del deraf) hos författare, hvilkas källor och sinnesståmning vero misstänkta, och i en epok, som ver ännu misstänktare. Om denna köld, denna beräkning af nytta, denna frånvaro af post:skt och artistiskt sinne, denna dryghet och misstänksamhet mot främlingar (besynnerligen Svenskar), denna oslipade umgängeston, detta hf biott i det närvarande och materiella — om detta allt hade vi redan hört så mycket, att vi, just för myckenheten skull, begynte få asmek för iargonen ech misstro den. Vi hade sett från Norrge en hel hop saker, som icke riktigt rimmade sig med dessa uppgifter; vi hade sjelfve varit i beröring med mången Norrman, som på intet vis rättfärdigade den Idystra målningen. Vi funno visserligen, att de icke voro så, som vi; men först och främst trodde vi detta icke vara ett alldeles oundgängligt vilkor för att kunna göra anspråk på vår aktning; och för det andra anade vi, att det väl egentligen kunde hefva varit ytan , som man sett. Utan allt tvifvel hafva Normännen egenskaper och karektersdrag, som vi borde önska oss, äfven som de säkerligen sakna mycket, som vi ega. Men en allmän förkastelsedom öfver någondera af parterna ansågo och anse vi vara orättvis. Hr Engström har också insett deita och verkligen, i sin tafla öfver Norrmännen, blandat ijus och skugga, så att man icke kan säga, åt hyvilkendera sidan han lutar. Läsaren skall säkert vara road 2f att se några af hans omdönen af båda slagen uppställda bredvid hvarandra. Vi börja med enföramde af det enda omdöme, han i första delen fäller öfver brödrafolkens förhållanden. Efter att hafva anmärkt, huru ljuf och vänskaplig naturen är vid sjelfva gransen (mellan Skatstugan och Suul), emot hvad den varit straxt förut inne i Jemtland , och att det ser ut, som en blidare ande i skaparestunden hade vakat öfver de ivå brödrafolken , än den, som sedan så ofta utgjutit sin bittra galla öfver deres vapen och tumgor, utropar han: Himlen vare dock prisad, att den tiden nu är förbi; och måtte Skandiens goda genius förbjuda, att de okloke nånsin få råda, som talat om ovänliga åtgärder mot Norrmänrens så kallade halsstarrighet. — Desse rådgifvare äro visst icke välsinnade Svenskar; och man bör förlåta dem, ty de veta icke hvad de göra. Vare således frid öfver dem och det folk, som de misskänna Man kan i allmänhet icke neka Herr E. en och annan inkonseqvens ; och dit tyckes också höra, att, då han ger ett välförtjent loford åt Norrmännens icke blott storartade, utan äfven ändamålsenliga, nyttiga och väl underhållna