Aftonbladet – 17 januari 1837, sida 3

toton) med 4 fFyrtiagaung (telraptoton) med d Femlägling (peatap:on) med 6 Sexlägling (hexaptoton). Flere lägen uttrycktes förr hos oss med ändelsen (Casus) an aget: Se Biblen och gammal Lag. — 5:o Böjning (nämnes.) — Declinatio) bestämmes af ordets fleriga skepelse (forma): 1:sta på-or, 2:dra på-ar, 3:dje på-er, 4:de på-en; 5:te på lika enig och flerig ändelse. Oböjligt (Indeclinable) Minske (Diminutivum) t. ex. Falle, Molla. — Vulnet beror i allt, (Tal, kön, kännre och lige) af sitt ämne; (kan ej detta upletas, är det Bivulne). Är ämnet Ödkändt, blir vulnet det eck (den god-a kungen älskar det laglydiga folket); likaså toroch okändt (en) god kung älskar (ett) laglydigt folk). Vulnet har något eget, Mån (gradus). Rot-mån (gr. positivus). Bål mån (gr. Comparativus) Topp-mån (grad. superlativus). Rotmåns förändring till de båda andra kallas stegring (Comparatio); att förändra den så, är att stegra (comparera). Till vulnet hör Räknet (nomen numerale) då det säger hur nå:ot är fatt till antalet: Styck-Räkne (Cardinale), Rum-räkne (ordinale), Flock-räkne (distributivum). Obestärnda (ivdefinita äro: någ-on,-ra; miång-en, a; hvar-je, all-a, o. s. v. — Obs. saknas ämne till ett vulne, är det Bivulne, och kan stegras. — Mönster (paradigma). Brisiands (defectirum) Blett enigt eller flerigt (singulare, pluralia tantum. — Ersättet, ävane eller vulne i sig sjelft är Hjonigt (personale) af hjon (persona masque): Jag, Du, Han, Hon; Det, Vi, J, De; tjenande såsom styren vid Gören. Dessa räknas af andra tilliVisande (demonstrativum); Sjelfvigt (reflexivum), ersättande. Görets styren i snedt läge, vanligast kallas tredje hjonet så, Skiftande (reciprocum) såsom: hvarandra, den ena den andre, Atrande (relativum) såsom: hvilken, som, den. Märk: de egentl. åtrande snöra hårdare åt, äm det visande. Agande (possessivum) såsom mia, din, sin (egentl. gamla hjoniga eniga ägen, såsom hos folket än, t. ex. Far jmin; hit hör uttsycket: lader vår: Intet omkast; ty äget sättes efieråt 1 äldre språket). Obestämdt (indefinitum) såsom: en (t. ex. en kan aldrig vara varsam nog med elden: menniska eiler slikt till förstås) någon, man, egentl. ämne; ty förr sades: som man kokar, så äter hau). Hos Laltinarne famns ett anhang samt (gentile) t. ex. nostras (liksom vi ville säga wåring), vestras (edring). Göret är styrdt (personale). om det har riktigt styre, annars ostiyrdt (impersonsle) t. ex. det regoar. Det är ej Ersätie här, då ämnet dertill ej kan uppletas. Till betydelsen är ett Göre åverkande (transitivum) eller oåverkande (intransitivum). Vid Göret märkes 1:mo Kynne (genus) styrande (activum), Styrligt(passivum), Sjelfviskt (neutrum), eller stenstyrligt (deponens), t. ex. hoppas, minnas. — 2:o Tal (numerus), som ofvan. 3:o Hjon (persona), det såsom styre tjenande ämnet, eller Ersättet, t. ex. Första — den talande, Andra — den tilltalte; Tredje — den omtalte. 4:to Tid (tempus). Hufvudtider: Nu-tid (presens), Framtid (fatarum), Före-fram-tid (futurum exactum) och Före-nu-tid (perfectum, le parfait indefini: om fortfarande tid, t. ex. i dagz); Bi-tider (hi. storica); frå-tid (Aoristus, le parfait defini, om fullt förfluten tid (och fulländad gerning) t. ex. i går. Forn-samtid (imperfeetum) om ofulländad gerning. Begge lika i Svenskan och Tyskan; men olika i andra tungor. Och Före-de-tid (plusquamperfectum). (Före (-nu-, dåoch fram-) tiderna) bildas genom Hjelp GöIret (verbum auxiliare) hafva, t. ex. Jag har läst. Läst kallas då forntida stomme (supinum) med ett uttryck lånadt af en oinredd byggning, der inredningea (här hjelpgöret) fattas), t. ex. när jag säger: Boken, du köpt, är god. — 5:te Skick (modus). Säkert (indicativus), Tveksamt (cenjunctivus), Bjudsamt (imperativus) och otvunget (infinitivus). Detta nämdt deraf, att det ledigt (när att uteslutes t. ex.) passar till hvarje bjon och tai; kan ock kallas Göres-ämne. Görets ämneliga (substantiva) del, liksom Göres-vulnet (participium) är dess vulneliga (adjectiva) del, t. ex. när det heter: Att läsa är roligt. Märk: detta att vid otvunget skick är ett gammalt rymme — åt, i äldre språket, sen förvexladt med Bindet att. Derföre står att alltid efter ett ämne, , eller vulne, (jemnför: Zu, to, te, de c. Det bör firklaras ined Latinarnas: de — angående, t. ex. Ått vara en bra karl är alltid nyttigt. Detta