icke tagit kannedom al det föregående i a denna högst kuriösa rättegång, torde det böral nämnas, att det angår en stämning af Hr HofF kamreraren O. Weernstedt å Styrelsen för Kongl. Hofstallet, att utbekomma en fordran, grundad på den rättighet Kamrerarens instruktioner lemna honom till samma afskrifningsprocent å fouragepersedlarna, som bestås kronans redogörare i allmänhet, emot det att han är skyldig redovisa dessa persedlar till deras Sulla belopp och alt ensam ansvara för alla de förluster, som på ett eller annat sått dervid kunna inträffa. En sådan afskrifningsprocent hade han ock ätnjutit under de första åren af sin tjenstetid till dess stallet kommnit i en brydsam financiel ställning, då han likväl i hvarje års redogörelse antecknat samma procent såsom: innestående. Han stödde vidare detta påstående dels på de betydliga kostnader han måst vidkämnas för fouragets efterseende och skyffling, dels derpå, att han redovisat hela fouragebeloppet utan afkortning och dessutom lemnat till Hofstallkassans disposiop ett öfverskott utöfver all redovisningsskyldighet, af nära 11,000 Rdr banko. Å svarande sidan deremot invändes att Kamreraren endast haft att skrifva räkning öfver uppbörden utan ersättningsansvar, och att uppbörden egentligen tillhört en riddräng, som eftersett inoch utlefreringarna ; hKvilket Karareraren åter ville undanrödja dermed, att riddrängen haft sin befattning under Kamrerarens inseende, och emot redovisning för honom , sarät att alla qvittenser utfärdats af Kamreraren, hvilken ock ensam upprättade och underskref fourageredogörelser2a. Denna punkt af målet torde läsaren banäget hafva i minnet. Ett annat inkast från svarande sidan var, hvarföre Hr W. icke under hela den föregåede tiden gjort sig betald för sin fordran, om han verkligen egt en sådan, utan först nu efteråt kom och ville göra densamma gällande. Detta bemötte åter Herr Wzernstedt med den förklaringen, att det kongl. stallets financer varit så delabrerade, att han aldrig Aunnat få ut den. Detta nekades helt och hället på svarande sidan, och det är egentligen Hofstallsstyrelsens ombuds uppmaning till Hr Weernstedt att bevisa ett sådant påstående, som gifvit anledning till åtskilliga kuriösa uppenbarelser af stallets inre histroria, om hvilka varit fråga i de föregåerde artiklarna härj om, i syrnerhet uti den som fiones införd i I I N:o 60 för den 8 sistlidne December. Deri anfördes t. ex. , att tillgångarna varit så knappa, att hästarnas utfodring måst förknappas, för att genom försäljning af det besparda, få medel till aflöningar samt till handtverkares betalning; att Hofstallsstyrelsen nödgats upplåna penningar i på enskildes och egne, hvaribland ätven Herr Weernstedts reverser, utan att de alltid kunnat! liqvidera handiverkare o. s. v., hvarföre Herr Weernstedt ansett det påkostande, att på bekosizad af behöfvande personers rätt uttaga sin fordran, så länge han möjligen kunde låta den innestå. På den skrift, hvari dessa uppgifter förekomma, svarade vederparten den 19 November, och sökte deri vidare bestrida käromålet, och förnyade påståendet att den riddräng, som haft nycklarna till magasinerna och bestyrt om persedlarnes mottagning och utlemnande, varit den egentlige uppbördsmannen och, att Hr W. icke annorlunda befattat sig med foragets försäljning eller magasinerna i öfrigt, än att ham hållit bok och räkning efter riddräöngens uppgifter och således på sätt och vis skulle varit riddrängens skrifvare. Till bestyrkande häraf företeddes en af riddrängen, hvilken hette Molander, utfärdad och bewvittnad attest, der Molander i slutet intygade, att Hofstallmästaren Ekstedt alltid hade gifvit befallning om försäljningen och utlemnan det af hafra från magasinerna, men att Hr Wernstedt aldrig haft annan befattning dermed, än aft efter Molanders uppgifter anteckna inträf fade förhållanden. Hr W. förklarade att denna attest, såsom obeedigad, icke kunde medgifvas och riddrängen Molander blef derföre af Hr Hof Auditören begärd till muntligt vittnesmåls afläggande. Vid följande förhöret den 3 Dec. inställde sig Moander, tillbörligen utstyrd i hofbetjentsuniform. Sedan hen svurit vittneseden, upplästes attesten och Hr Hofauditören inföll straxt derpå, att som Molander utgifvit betyget i enlighet med några af Hr Hofauditören framställda frågor, önskade Hr Hofauditören att ytterligare få till besvarande af Molander upprepa dessa frågor, hvilket borgrätten tillät. Detta gick bra en stund, men då Molander tillspordes hvem som gaf bafallning om hbafrans försäljning RE Ja hadao Tors: om lo 2 Rn