stås om trakten ifrån och med lilla Luleåelfvens mynning tiil och omkring Jockmark, samt än vidare upp ända till Randijaur. Jag har genomvandrat och noga undersökt så väl marken som den derå vexande skogen, och jag tro! mig, på grund af dessa undersåkningar, kunns påstå att kolskogens återvext på de hättre trakterna, i Helivare och Jockmarks Lappmarker, skall kunna säkert bestämmas till 80 a 100 år. Dervid bör dock anmärkas, att häri som i mycket annat, beträffande Lappland, äro afbroetter mycket stora. Således är äfven vextligheter sämre på nordliga sidan af en bergås än der är på södra sluttningen och i dälderna. Derjemte inverkar ortens större eller mindre höj: öfver hafvet nästan mera på all slags vextlighe i Lappland än det mer eller mindre nordlig läget (latituden); nu är dock hela dalsträckningen ifrån och med Ruotivare, om hvilket jag egentligen har talat, till och med Jockmark samt än vidare, serdeles gynnad i detta afseende; ty Ruotivare och dess dalsträckning, ligge blott omkring 1080 fot högt öfver hafvet, och trakten kring Jockmark har blott 900 fots ditc höjd. Derföre kan detta land vara och är ät ven blidare och i många fall bättre lottadt är man skulle tre. Men den, som med mig, ha: sett de ofantliga skogssträckor, i både Lapplanc och Norrland, hvilka blifvit härjade af skogsel darna, kan ej annat än klaga öfver skogen vanvärde, som är en följd af brist på uiväga att, genom kolming eller sågning, tillgodogöra den på ett bättre sätt än att, såsom nu sker antända och bränna skogen, för att således, pi ett behändigt sätt, få tjäruved , hvarigenom er fur om en Rdrs värde renderar en skilling. Men låt nybyggarne få veta att kol eller kolvec betalas blott någorlunda, och man skall snar nog bli öfvertygad om att Lappland eger sko. gar nog för en större jernhandterings bedrifvande än jag nu vågar påstå. Det bör jag likväl säga: att jag sjelf, under ett helt decennium, har pröfvat skogars tillräcklighet ; och har derunder funnit, att vanliga skogstrakter, mycke fattigare än de uti Lappland, stå bi dubbel längre än någon den största eptimist — oct som sådan är jag ej bland de små — kar hoppas eller förmoda. Jag har sett huru skogarna i;södra Sverge nedhuggas, svedjas oc ruttna, emedan, hittills, maa ej har fått anvan da dem planmessigt. Jag har ock, i Lappland, sett dem förödas massa, — såsom förut är sagdt — emeden roligt nog, man icke tror dem stå bi att an vända till kolnirg, elier annar förståndig hus hållning. Det förhåller sig, fruktar jag, me vår skogshushållning som med en stor del a vår ekonomi för öfrigt: af skuggrädsla för inbilla brist på rudimaterier äro vi sömniga och låt jernbergen, med mera sådant, få sefva i ro Vi orka eller våga ej röra oss och hafva derfö re en stor och verklig brist på rikedom. Då är, desto värre, ganska sannt, och låter bevis sig; men saont är det icke, att vårt land sak nar inre ressurser till att, bättre än nu ske föda och löna en tredubbel folkmängd, (Forts. följ.)