Aftonbladet – 16 januari 1837, sida 1

Morgenbladet yltrar 1 ett sednare nummer att Storthingets president skall hafva blifvit till frågad, huruvida Storthinget kunde hafva brag sina göromål till slut nämnde dag, i hvilket h händelse Storthinget då skulle blifva hemför. ;. lofvadt. ) Granskvingen af Statsråds-protokollerne fö 8 tiderymden från Januari 1833 till början af FebIbraari 1836, har försiggått i vederbörande koImite, hvars betänkande blifvit Odelsthinget förelagdt. Det beslöts enhälligt, att bevilja rådIgifvarne decharge för nämnde tid. Regeringens preposition om reglering af postej porto för bref, tidningar och tidskrifter har, , hvad de sednare beträffar, blifvit af Storthinget afgjord på så sätt, att porton blifvit nedsatt till hälften af hvad regeringen föreslagit. Men denna porto lärer i alla fall vara högre, än Ihvad den belöper sig till i de fleste andra län.der, med undantag af Danmark. Det har, i enlighet med hvad som begärdes från regeringens Isida, blifvit densamma medgifvet, att kunna nedsätta postporton för sådana ineller utländska jurnaler och tidskrifter, hvilkas spridande den anser gagneligt att befordra. Denna nedsättning kan dock återkallas efter behag. Vi torde en lannan dag återkomma till detta ämne. Den Constitutionelle omtalar, att det börjat lväcka uppmärksamhet i Norge, att den kungliga sanktionen å lagen om förmanskaperna, på I landet och i städerne, eller med andra ord rörande kommunalstyrelsen, ännu icke blifvit StorIthiaget meddelad, osktadt en sådan sanktion jredan erhållits å flera Storthingets beslut, som samtidigt med detta blifvit Kougl. Maj:t underställde. Den Constitutionelle anser så mycket otroligare, att sanktion skulle komma att tvägras å denna lag, som den i allt väsendtligt lär öfverensståmmande med hvad regeringen sjelf föreslagit, ja, till och med lemnar konungamakten ett större inflytande på kommunal-bestyret, än Konungen sjelf i sin propositiop begärt. Skulle — säger Den Constitutionelle — lagen det oaktadt icke blifva sanktionerad, så biefve opinionen säkert den, att propositivnen blifvit framställd blott för att bidraga till en försonlig sinnesstämning hos representationen, då regeringen fann en sådan af omständigheterne önskvärd, men att i sjelfva verket ingenting alivarligt vore menadt. Vägran afsanktion på denna lag vore att anse såsom en verklig national-olycka, för hvilken Norska Statsrådsafdelningen i Stockholm komme att bära ansvaret, då det icke var någon heralighet, att Norska regeringen i Christiania tillstyrkt sanktionen. Vi —N Protokollet i Norska Statsrådet den 21 Juli: 1835, angående riksvapnet. (Slut fr. föreg. nummer.) TI nåra förbindelse med det föremål vi tillåtit oss att ofvanför underdånigast vidröra, står ett annat, på hvilket att leda E. M:s uppmärksamhet vi anse oss icke mindre förpligtade. På åtskillige af de sedan 1831 utpräglade och i sednare tid i omlopp satte svenska mynt, är norska rikets vapen intaget, i den på reversen anbragta vapenskölden. Detta må, så väl i allmänhet, som enskildt med hänseende till den plats, hvilken blifvit norska vapnet anvisad, anses mindre riktigt. Eolhgt grundlagens 110 behåller Norge sin eger bank, och sitt eget Imyntoch penningväsen, hvilka insättningar geInom lag bestämmas. Det är en följd af denna i konstitutionella föreskrift, att Norges och Sveri i I ges myntväsen icke stå i någon närmare relation till hvarandra, an civiliserade staters i allmänhet, och att alltså icke heller det ena rikets Imgyat och representationer, i det andra riket Igälla som tvunget betalningsmedel, hvilket stajtens medborgare äro vid straff förpligtade att ;j mottaga och utgifva efter dess med prägeln beItecknade värde (se N. L. 5—3—50. Lagen Jon penningväsendet af d. 14 Juni 1816, f 19). Vi kunna tillika ej annat finna, än att myntI prägeln i allmänhet bör bestämmas med afseende på den krets, inom hvilken myntet skall gå och gälla efter dess fulla utpräglade värde och Jutan afseende på dess verkliga. Hvad serskildt Jangår Norge, så är denna regel noggrannt följd, eloch i prägeln på dess mynt finnes intet, som kan antyda en förväntan om det de skulle anÅ ses gällande efter prägeln utom Nurges gränsor:. Då det nu är klart att Svenskt mynt icke utom al Sverges gränsor, och isynnerhet icke i Norge. kan användas som tvunget betalningsmedel , så it) kunna vi icke annat än i underdånighet antaga, latt maArcka vamnaote anhringanda nå detsamma i i