NSOKNINA, all nar 1 IHULVUCSTAanCnNR Ia IHUlatta CH: Cl kild teater. — I det jag med skyldigt tacksamhet eränner det öppna och liberala i Hr; Direktörens förande, då han tillstyrkt hufvudsaken af min underåniga ansökning, och att mitt? tjenstgörings åliggane vid.den Kongl. Teatern må upphöra med den 4 Juli . å., då jag inträder på ord: Pensionsstat, utber jag nig likväl den nåden, ätt få: göra . några, anmärkninar vid en och annan af de i utlåtatidet förekom nande åsigterna. a Beträffande först R. St:s uteblifne tillstyrkan, af n allmäu frihet för Teatrars anläggande: inom hufudstaden, så måste det ihågkommas att, detta und. llstyrkände i sjelfva verket egt rum, ehuru, till fölaf R. St:s nu varande organisation och arbetsmehod, någen und. skrifvelse till E. M. icke :kom att fgifvas. Besvärsoch EkonomiUtskottet hade först öreslagit ett vilkorligt tillstyrkande; detta bifölls enast af Bondeståndet. I de tre öfriga stånden återemitterades det, och Utskottet, vägledt af Diskusionen inom dessa tre stånd, inkom nu med ett nytt örslag till ett ovilkorligt tillstyrkande. Detta antogs f BR. och ÅA. och Presteståndet, men genom en beymnerlig skickelse afslogs hos Borgarståndet. Då 3ondeståndet icke ville frångå sitt första beslut, hale endast två stånd antagit frågan om den ovilkoriga friheten, och saken måste sålunda förfalla. Endast ponkten rörande censuren, som funnits i första etänkandet, qvarstod, bifallen af tre stånd, och utsjorde den enda, om hvilken en und. skrifvelse kunle aflåtas. Frågan, ehuru sålunda förfallen utgör likväl, om man räknar rösternas mängd, och de bifalande ståndens individualitet, i sjelfva verket en af Rikets Representanter uttalad önskan, och; om den varit af sådan beskaffenket, att den kunnat komma under ett förstärkt Ekonomie Utskotts behandling, kan man nästan antaga för säkert, att den skulle erhållit karakteren af ett R. St:s beslut. Hvad den summa angår, som hufvudstadens innevånåre kunna årligen depensera på sina nöjen, och hvilken Hr Direktören anser hafva varit; i allmänhet lika hvarje år, så får jag i und. erindra att detta förhållande är omöjligt att bestämma. Kongl. Teaterns intägt har för ingen del varit alla år lika: den har varierat ifrån 90,000 Rdr till mer än 120,000, och om den ock varit lika, skulle sådant endast bevisa, att Kongl. Teatern ej kunnat erbjuda allmänheten tillfälle eller motiv, att på dess representationer utgifva mer än så eller så mycket. Erirnirar man sig, att vissa år konstberidares och andras offentliga föreställningar dragit åt sig mycket af Publikens penningar, hvilkas belopp ingen kan beräkna, och att icke destomindre de år, då sådant skett, t. ex. år 1825, Kongl. Teaterns inkomst varit större, men icke mindre, än ett annat år, då de saknats, så finner man lätt, att det icke är någon viss aflagd summa; som hvarje individ för året härtill kan använda, utan att sådant beror på tillgången både af penningar och nöjen, på hvilka man vill depensera dem. Om man vidare kommer ihog, att hufvudstaden räknar 80,000 innevånare, och att Kongl. Teaterns inkomst ej kan öfverhufvud antagas till mer än på sin höjd 120,000 Rdr, så gör detta endast 4 Rdr 24 sk. på bvarje person, eller priset för en enda plats. Hvar och en torde inse att det icke är endast förmågan, som begränsar denna utgilt,. och att den i sig sjelf är en obetydlighet mot hvad nöjen i allmänhet kosta Stockholmsboarne, samt att en värdig själsnjutning, som erbjudes dem, visserligen har utsigt, att få dela mnågot af hvad som nu förslösas på nöjen, som gifva mindre tillfredsställelse. Hr Direktören erkänner denna sistnämnda fördel, äfvensom att en enskild Teater skulle kunna bli en god rekryteringsanstalt både för den Kongl. skådeplatsen och för landsortsteatrarne. Då detta medgifves, då man erkänner, att en enskild teaters anläggning förtjenar gillas både som industriföretag, och som konstanstalt, så måste äfven principens andra del deraf följa, eller att friheten icke bör inskränkas, genom band och föreskrifter, som i sjelfva verket upphäfva henne. Sådant skulle likväl ske genom de föreslagna inskränkningarne af speldagar, af föreskriften för Teaterns nybyggnad, af tiden för previlegiers möjliga öfverlåtelse och af pjesernas val. Då Kongl. Teatern endast rymmer 1,100 askådare, då jag förslagsvis antager att den enskilda, kunde komma att rymma 900 så skulle likväl, ätven om man antager, att dessa spelade hvarje dag, af hufvudstadens innevånare likväl blott hvar 40:de, sålunda ega tillfälle, att se ett spektakel. Af dessa äro visserligon ganska många genom sin ålder, sin hälsa, eller sina lefnadsförhållanden uteslutna — från detta nöje. Men å andra sidan finnas deremot ganska många, som flere gånger i veckan besöka spektaklerne, äfvensom dessa freqventeras af en mängd resande, hvilka äro i Stockholm en kort tid, och som skulle se spektaklerne ännu oftare, i fall de erbjödo mera omvexling, än som nu ar fallet. Då man nu dertill vet, att representationer ej kunna gifvas alla dagar på någon teater här i landet, att vår sommars korthet nästan helt och hållet förbjuder dem, inom sjelfva staden för en tid af 2 å ö månader, så blir antalet af de åskådare, för hvilka 2:ne teatrar Öppnade inträdet ännu mycket mindre, kanske blott för en af hundrade om dagen, och detta torde icke böra anses för stort, Inskränktes nu speldagarne för den. enskilda teatern, så skulle detta medföra nästan lika stora olägenheter för både den, som för den Kongl. Denna sistnämnda spelar väl icke alltid Tisdagar och Lördagar, men likväl ofta, och isynnerhet gifvas vanligen beneficespektakler på dessa dagar — äfvensom den stundom på andra daoar i veckan är tillsluten. Då detta inträffar, skulle således intet spektakel vara att tillgå, hvaremot, vid förefallande kollission emellan dem båda, antingen den Kongl. eller den enskilda skulle sakna åskådare, om man nemligen antager att de båda ej kunde bestå tillsammans. Nu kan likväl den ena gifva en sängpjes, och den andra en talpjes och båda följaktligen utan skada för hvarann, finna sin publik, äfvensom endera kan gifva något af dessa slags stycken. som draga till sig den stora mängden, som