Aftonbladet – 11 januari 1837, sida 2

den oftast vill säga, att vi ligga på vår soffa och låta våra vänner resa för oss — Sjelfve botanisten ar icke tillfredsställd af Loeflings torra register öfver plantor, bibliognosten icke af Björnståhls kataloger öfver manuskripter och incunabler. Intet menniskolif förflyter ensamt bland plantor, och iatet ensamt bland litterära rariteter; ett o-lif? (för att bruka en norrlandsengeströmsk ordformation) kan väl så partialiseras, men ett Z:f kan det icke. Derföre kunna vi vanhga menniskor icke rätt med dessa resande, som gingo ut, för att se blott ett i verlden; vi trifvas heldst med dem, hvilkas resa är, såsom det osökta menniskolifvet, sammansatt med litet af hvarje: lärdom i dag och landthushållning i morgon, eller sympathi med naturen i dag och menniskors ?Leben und Treiben i morgon, tjärubränning och myrugnar i dag och sedemålningar i morgon. Läsaren reser sjelf med en resande, hvilken återgifvit alla de omvexlande intrycken och icke irskränkt sig till att söka blott några vissa. Och en sådan resande är Hr E. Detta hmdrar honom ingalunda att hafva ett gifvet mål för sin resa, om hvilket han dock icke talar från perm till perm. Detta mål är, såsom vid slutet af arbetet upgifves, att tillvägabringa någet industriföretag i Lappland, genom tillgodegörande af malm från det outtömliga jernmagasinet Ruostivara. Det vore önskligt, att många af våra mägtige — i penningeväg nemligen — läste Hr E:s resa. De skulle då måhända börja tänka på hvilken synd det är, att sådana naturliga rikedomar, till hvilka England icke kan visa maken, skola ligga obegagnade, och en landsort, som genom deras begagnande kunde blifva rik, lemnas nästan i fullkomlig lägervall. Ett par försök hafva väl blifvit gjorda, men båda förmodligen i för stor skala eller med för liten sakkännedom och tillsyn, för att kunna lyckas. Det stora Hermelinska företaget gick öfver ända, dels kanske derföre att det var för stort, dels derföre att det var det första, dels och förnämligast derföre, att Hermelin ej var någon egentlig affärsman. H. M. Konungens bruksanläggningar i Norrland (till en början grundade på ruinerna af de Hermelinska) hafva, tror man, kostat oerhösda summor och åndock nästan gjort ingen nytta, hvarken åt den höge egaren, eller för orten. Det kan lyckas att, på afstånd i och med blott kapitsalers öfsersändande, drifva industri, så snart anläggningarne förefinnas i full gång och orten är van dervid; men att på detta sätt anlägga, der ingen dylik auläggving, eller ens vilkoren derför, finnas förut, lyckas aldrig. Under sådana förhållanden måste eI gare, förvaltare, byggmästare vara samma perIson; och man får tacka Gud, om det hjelper ländock! Hvad skall det då icke blifva, när egaren och anläggaren icke blott måste vistas lingt borta, utan att ett ögonblick kunna sjelf se til! sin anläggning, utan äfven är så af andra bögvigtiga bekymmer upptagen, att äfven den omsorg, som på afstånd eguas åt industriföretaget, måste vara liten eller ingen! Imedlertid hafva både Baron Hermelins och H. M. Konungens försök utan tvifvel för låogliga tider stängt möjligheten för ändamålsenlig snläggningar, beräknade på till godo görande af de Lepplandska malmförråden. Oberäknadt det decouragemenrt, som ett minere lyckadt exempel alltid inger, hafva äfven de ofantliga klumpearnes hopande på en kand bidragit att hindra uppkomsien ef en verksammare Lsppländsk industri; och om en enskild eller flere enskilde Iskulle blifva egare af dessa klampar, så:skall lindustrien befisnas redan vara vänd åt ett annat mål än det egentliga, neraligen bergverksdrift... H. Maj:ts tillämnade bruksanlaggningar äro till stor del förvandlade i sågverk. Baron I Hermelin egde icke nog stort kapital; och om Å N. M. Konungen egt detta reqvisitum, så har H. M. deremot ssknat ett lika nödvändigt , nemligen möjligheten och ledigheten att personligen surveljera skötseln deral; och att genom legda förvaltarre sköta dylika företar, i synnerhet i deras uppkomst, är, S85om vi redan anmärkt, en alltför svår sak , hvilket bäst bevisas lat den händelsen, att verken nu just blifvit vända på något annat än sin första och egentliga besiämmelse, och att Hans Mai:t af dem icke lärer hafva haft annat än förluster och förargelser. Detta hindrar icke, au Hans Maj:ts afsigt I med dessa besittningars inköp och. drift varit I högst välment. Au Hans Maiac ahekantskap med språket