Aftonbladet – 11 januari 1837, sida 2

Resa genom Södra Lappland, Jemtland, Trondhem och Dalarna, år 1834, af J. Engström; 2 delar. Calmar 1835, 1836. Doktor Engström är en af de författare, som man slitid med nöje läser, äfven då man icke är ense med honom om stil, om kärslor, om åsigter. En frisk kolorit, om den än skulle, såsom de gemla frescomålzingarra, s undom se ut att vara med konstiga medel gjord bjert för ögonblicket; ett ungdomhgt lif eller rättare ungdomlig kärlek till lifvet, om den än någon gång skulle synas litet nupen i kinderna, för att konservera barndomsrådnaden, eller kanske rättare för ait spela fjällvindens role på ett friskt blod; ee brinnande fosterlandskärlek, äfven om han någon gång glömmer huru han älskade några minuter förut; ett lekarde ungmod, som det ännu lyster at leka? med verlden och dess öden, om än leken vore blott — en lek; men framför allt en sann öppenhet för en stor naturs intryck, ep oeförfärad och ofta oförvillad blick utöfser de stora träsk och frostnästen, hvaraf värt kära fädernesland ssmt dess kära invånares hvg och gemöt äro besvärade — — allt detwa förfelar aldrig sin verkan på hvarje läsare, som känner menniskan och lifvet, utan att derföre vara trött vid dem (såsom ty värr ofta sker och händer). Herr E. är icke mera en ynglipg; men det spritter dock ganska varmt i hans ådrar. Och vore än en del af hans hjertas utgjutelser ingen ting högre än manåer , så fordras dock en god portior sann kraf:, för ati kunna tiliegna sig ett sådant maner. Des förefeller oss, som vore Herr E:s stora synd, att han icke förmår sig att läsa kerrektur — på sima tankar. Men stilarne äro skarpa, oförnötta, af fast matiere, om de än icke siå jemnot på linien.? Detta få vi närmare förklara, då vi komma till detaljerna och hans enskilda åsigter. Ty det lyster oss, att något närmare toga i skärskådande hans arbete ; det är så sällan nu för tiden man får tag i något, som det är roligt att nappas om, och som håller att nappas om. Vi hafva långt för detia en gång anmärkt, att resebeskrifningar äro af åtminstone två slag. Icke så till förstående, som tänkte vi på deras indelnirg i litterära, politiska, antiqveriska, geologiska, entomologiska, botaniska, känslosamma, tidsfördrifvande o. d., utan så, som anden afdelar dem, utam afreende på den konventionella klassifikationen, d. v. s. i lefvende taflor loch träsnitt. Menniskan är så besksfflad, — ofullkomlig, skall. en sprävglärd säga — at! hon heldre lefver i Guds fria naturs mängfärgade parorama än i genre-målningar, heldre plockar här en blomma, der en stenstuff, de len utsigt, der ett roligt uppträde bland men