Aftonbladet – 10 januari 1837, sida 2

tvist, låg till en del isjelfva benämningen, bidrag till minister-kassan. Han visste ej om denna kassa utgjorde ett serskildt bestående 1nstitut eller en hufvudtitel i svenska budgetten; men äfven om den vore en inrättning för sig sjelf, så vore denna inrättning Svensk, icke Nursk, ty för Norge hade den hvarken blifvit stiftad genom lag, traktater eller andra hestämmelser. Norges bidrag till minister-kassan vore således icke annat än en skatt eller tribut till Sverge: en form som talaren fann anstötlig till och med försistnåmnde land, ty den Europeiska folkrätten erkänner endast en sådan skyldighet, med afseende på Barbaresk-staterna, med hvilka det borde vara föga angenämt för Sverge att jemföras. FHielm yrkade derföre detsamma som Foss. I afseende på redogörelsen funne man lätt, atten enkel anmodan till en Svensk minister, att lemna en dylik redovisning, med afseende på Norge, vore så mycket mindre lämplig, som erfarenheten visat, att en befallning härom af Konungen redan år 1828 icke kunnat förmå Sverges Utrikes minister till en sådan redovisning). Derföre vore det nödigt, att denna skedde genom Norsk myndighet, hvarigenom vunnes äfven en nu sakmad kontroll för medlens användande, utan sammanblandning med Svenska statskassan, eller andra Svenska kassor. — Riddervold opponerade sig emot den siste talaren, och trodde icke detta förslag leda till det önskade målet. Pemaningarne gingo emedlertid till minister-kassan. Ville man icke bidraga dertill, så borde sådant sägas rent ut, hvarigenom saken fick sitt rätta utseende; med den nu föreslagna formen för beslutet skulle man endast leda regeringen vilse. Talaren fann icke något förnärmande deri, om ett land, såsom Norge, kontraherade med ett främmande land, att det sednare måtte besörja dess utländska angelägenhet:r, men deremot famn han hvarje jemförelse mellan ett sådant bidrag öch en tribut till Barbaresk-staterna högst opassande. Önskade man en särskildt diplomati, så vore det vida bättre att gå vägen rakt fram, än begagna krokvägar. Falsen och Foss diskuterade härefter med hvarandra, om rätta meningen af den sistes förslag, den Foss förklarade sålunda, att han alldrig åsyftat afsöndra behandlingen af Norges diplomatiska angelägenheter från Sverges, utan blott bringa saken till öfverensstämmelse. med Grundlagen och riksakten. Sörenssen trodde att man skulle vinna bättre reda i frågan, om man erinrade sig, det hufvudsakliga innehållet af Fosss förslag vore, att redovisning skulle göras till wilkor för anslagets beviljande och icke blott en anmodan derom ske. Man kunde ganska väl antaga Fosss förslag utan att fela mot granulagenheten, sedan man allt ifrån 1828 väntat på uppfyllandet af ett då gifvet löfte om redovisning. Greenland och Ueland yrkade nedsättning till 34,000 Sp.: den sistnämnde, som han yttrade sig, för att derigenom mnödga Sverge att gå Norge till mötes med förslag om ett lämpligt arrangement till bestämmande af det förhållande, i hvilket Norge borde bidraga till minister-kassan. — Christenssen , Fauchal och Neergaard instämde mer och mindre i Fosss förslag, och Schydz i kommiteens. Hielm yttrade stg åter, att gemensamheten vid de utrikes ärendernas behzindling för båda ländetna, ganska väl lät förema sig med tillskott från serskilda kassor och serslald råkenskap för verkligt gemensamma utgifter. Man hade sagt att klekheten bjöd, att icke å Norska sinan vidtaga någon åtgärd i detta ämne. En dylik klokhet, bvarigenom man, så att säga, skulle öfverlemna Norges konstitutionella rättigheter på nåd och onåd, vore väl icke den rätta. Detta bevittnedes af en 400 åre olycklig erfarenhet. Det var under denna tid, som en dylik slags klokhet, det talaren ville kalla svaghet, kommit Norska folket att sjunka så djupt, som ett ) Detta uttryck innefattar ett af de besynnerliga talesätt, från några af de Norska Storthingsmännens och publicisternas sida, hvarvid vi icke kunnat undgå. att redan flera