Aftonbladet – 10 januari 1837, sida 1

j ulter nagra ogorbuck sagos nagra: deputerad skynda ut. En såfs dem! återkom genast oc hviskade vid Hr Dupin; hvarigenom en rörels uppslod ibland de närmast sittande. — All: ögon vändes åt de ckungliga damerna. Prin sessorna gräto, och drottningen förmådde ick föra till munnen att glas: Uliraonad, som ma räckt hemme. Åtskilliga rykten korsade hvar andra, till dess aåndtligen konungen inträdd och emottogs med :! bifallsyttringar, hvilka för dubblades, då prinsarne, ; om hvilkas blessure åtskilligt — blifvit herättadty äfven iuträdde oci togo sina platser. Jubelskriket ville aldrig tag slut; och på vissas åtbörder såg det ut, son om -de aflagt en ed (hvarpå, det vet man ej) Konungen uppläste sedermera följande tal: Mina Herrar Päver och Deputerade! Frankrike skördar frukterna af sitt mod och sin vishet. Dess. statsinrättningar stadga sig dess välstånd tilltager, och då jag i dag ser e der församlade omkring mig, har jag allt skä att önska mig och eder lycka till framgången a våra bemödanden för vårt fäderneslands väl gång. Af alla främmande makter erhåller jag di mest fredliga försäkringar. Verldens lugn syne för lång tid tryggadt mot hvarje angrepp. Våra diplomatiska relationer med FörentaStaterna hafva återtagit sin vanliga gång. Traktaten af d. 4 Juli 1831 verkställes, och jag ha anledning hoppas, att ingenting vidare skal rubba det goda förstånd, som lyckligtvis så länge ägt rum mellan de båda folken. Ett ögonblicks missförstånd hade uppkom: mit emellan Frankrike och Schweitz. Tillfredsställande förklaringar blefvo oss gifna, och der nära vänskap, som sedan :så många sekler förenar de båda länderna, är nu återställd. Halföns lugn störes ännu af olyckliga sön dringar. Eftertänklig: händelser hafva skaka institntionerne i Madrid och Lissabon, och de invertes kriget fortfar att bärja Spanien. Alltic i nära förbund med Konungen af Stora Britanni: en, fortfar j:g att låta verkställa qvadrupelallianser med samvetgrann redlighet, ochi den anda, sor dikterat denna traktat. i: Jag hyser de uppriktigaste önskningar fö stadgandet af Drottning Isabella II:s thron; och jag boppas att den konstitutionella monarkier skall segra öfver de faror, som hota henne. Men jag glåder mig. att hafva bevarat Frankrike för de uppoffangar, hvilkas vidd man icke skulle kunna förutse, och för de oberäkneligs följder, hvarje beväpnad inblandning i halfön: inre angelägenheter skulle medföra. (Rörelse). Frankrike besparar sina söners blod för sin eger sak, och då det tvingas till den smärtsamrms I nödvändigheten, att kalla dem att utgjuta de for fäderneslandets försvar, är det blott under vår egen ärofulla fana, som Fransmännen gå till striden, Vi hafva i Afrika lidit smärtsamma förluster. De hafva djupt bedröfvat mist hjerte. Min andre son har, liksom förut hans bror, delat våIra tappra stridsmäns lidanden och faror. Om framgången icke svarat emot deras bemödanden, så har åtminstone deras tapperhet, deras uthållighet och deras beundrasnsvärda resignation värdigt upprätthållit våra fanors ära. J skolen i förening med mig betrygga åt våra vapen i Åfrika den öfverlägsenhet de böra äga, och åt våra besittningar en fullkomlig säkerhet. Ett brottsligt försök har hotat mitt lif. Försynen har afvändrt det hugg, sem var riktadt ewnot mig. De bevis af tillufvenhet, som Frankrike vid detta tillfälle gifvit ig (här tillade Konungen, med afseende på hvad som nyss förut passerat: och hvilka Jjust ru för mig förnyat), utgöra den dyrbaraste belöning för mina mödor och uppoff.ingar. Ett lika vansinnigt som brottsligt insurrek tionsförsök har för några ögonmbliek sxridt bestörtning i en stor stad, hvars lugn det dock icke ens förmådde rubba. Det har icke tjenat till annat, än att ådagalägga troheten hos vår tappra jarm, och den goda anda, som lifvar befolkningen. Vanmakten af så många brottsliga försök börjar slutligen att trötta passionerne, och ati sänka deras mod. Redan har tiden stillat mycket hat, och hvarje dag lättas derigenom de pligter, som omständigheterne ålagt min regering. Jag har kunnat följa mitt hjer:as böjelse genom att göra nåd åt dem, som blifvit träffade af l:garne. Jag har dock Slott sträckt den till dem, som erkänt lagarnes välde. Det är så jag ansett mig böra begagna den dyrbaraste