Aftonbladet – 9 januari 1837, sida 2

ordentlig tacksamhetsskuld, som till Ludvig Filip, af hvilken det år 1831 toligen hade berott, att i frihetens och folkens narn skrifva de darrande furstarne deras .fredsvilkor. Att under sådana förhållanden refysera en brud åt arfvingen till en af ver!dens skönaste kronor, kan således icke gerna möjligen hafva något annat motiv, än det enda, att bibehålla legitimitetens doktrin oförkränkt och ren för hvarje äfven det minsta besmittande. WVid en närmare undersökning skole vi också finna detta skäl icke blott det naturligaste, utan till och med konseqvensen deraf nödvändig för eget sjelfbestånd. Hvad är det väl, som utgör hörnstenen till den grundval, på hvilken den absoluta makens rättsprincip hvilar, (om man kan ställa tvänne så oförenhga begrepp tillsammans), om icke den läran, att väldet öfver länderna och folken utgör monarkernas egendom, och att rättigheten — dertill är så mycket mera helig än all annan äganderätt, sem den icke tillkommit genom köp, skifte, gåfva eller panträtt. likt vanliga laga fång, utan genem Guds nåde, och att derom således måste gälla hvad brudvigseln bjuder om äktenskapet, att hvad Gud hafver förenat, det skola menniskor icke åtskilja? Borttag denna hörnsten, och heia byggnaden lutar till sitt fall; ty isamma ögonblick man lerkänner, att makten de jure kan öfverlsmnoas genom folkets val, eller att en sålunda tillkommen makt icke är en usurpation, utan rättsenlig, i samma ögonblick har man också i sjelfva verket erkänt, att folken när som helst kunna utöfva en sådan rättighet, och att hvarje generation har samma rätt att för sig besluta; det vill säga, man hade då taeite medgifvit folksuverånitetens princip, hvilket är just det, som nutidens statskonst går ut på att motarbeta. En blick omkring Europa är också tillräcklig att visa, att detta räsonnement städse legat till grund för de stora monrarkernes handlingsI sätt under de sista 20 åren. Efter den store verldsherskarens fall har det ena efter det andra af de nya regerande husen måst träda tillbaka från mskten. Derföre är det utan tvifvel också, som det nya Belgiska konungadömet, likasom Donna Marias regering i Portugal och Isabellas i Spanien, endast erkännas såsom faktiska, men icke legitima; derföre är det, som sorg blifvit anlagd efter f. d. Carl X i Frankrike, likasom efter en regerande konung. Ar det väl då tänkbart, att denna grundsats skulle medgifva något annat undantag, när man nu tager i betraktande, att äfven en sådan man, som Ludvig Filip, osktadt de ovärderliga tjenster han gjort monarkiens och aristokraternes sak emot revolutionen, likväl icke dermed mäktat vinna nåd för sin dynasti uti den gamla äkta legitimitetens ögon, utan demna endast synes afvakta ett gynmande ögonblick, för att åter installera den gudomliga rätten i hela dess omfång? Hwvilka slutsatser kan och bör man då draga häraf, såsom en allmän lärdom? Jo, att ingen svaghet, inga koncessioner, inga förföljelser mot tryckfriheten, och ingen kurtis för absolutismen förmår att rubba de stora makternas föresats, att all makt, som påminner om ett revolutionärt eller ett annat ursprung än ifrån den gudomliga rätten, skall slutligen stiga ned från sin höjd, för att utplåna hvarje spår af folkviljans inflytelse på staternas öden; att för de regenter och regenthus, som icke leda sitt ursprung från legitimieten, följaktligen icke finnes något annat val, om de önska att i en framtid bibehålla sig, än att i tid söka ett skyddsvärn och en kraft, att emotstå dessa planer, uti folkens tillgifvenhet, genom att gå deras önskuwingar till mötes medelst tidsenliga reformer, icke blatt för folket, utan äfven genom folket, det vill säga genom upplyst hägn åt friheten, ett öppet och loyalt erkännande, att folket äger en ostridig rättighet till inflytande på styrelsens gång, och att styrelsen år till för felkets skull allena. Att en sådan regering tilläfventyrs ändock kan få att kämpa med svårigheter, och icke får låta skräma sig af hotelser utaf de förenade makterna, hvilkas mäktiga förbund och talrika armder ännu icke äro tillräckliga att förjaga förskräckelsen för den demokratiska andan, vore visserligen att förutse, men att det i längden blir det enda säkra och varaktiga vilkoret för de nya eller icke legitima dynastiernes bestånd, synes, om icke alla tecken bedraga, 208u Vissare. FRA n rr rrrrRrr RAR SA VN