Aftonbladet – 9 januari 1837, sida 2

loch bländande, som de någonsin funnits i et (diadem emkring en kunglig panna, och Pari sedaa, hufvudsätet för allt hvad den goda to: oen, smaken och sällskapslifvets behag hafvö I mest utvaldt och lockande! — Men ändå har Herltigen af Orleans med sitt sköna och mäktig: I Frankrike till morgongåfva, fått sig, om ej beTrättelsen har alltför orätt, en korg, så stor och fullständig, som den någonsin blifvit samman. flätad af statskloka hänser.: Och icke nog härmed. En kort tid efter, sedan de Fransyske Prinsarne hemkommit, fick det Fransyska hof. vet besök af Konungen af Neapel, som dervic visade en så särdeles uppmärksamhet för en a de Fransyska Prinsessorna, att en förbindelse på denna väg mellan Fransyska och Neapolitanska husen började anses för nästan gilven. Knappt hade likväl Konungen af Neapel rest, förrän det hastigt sprider sig, att han nyss före sin resa till Paris bade blifvit förlofvad med samma Erkehertiginna Therese, för hvilken Hertigen af Orleans gjort sin kur. — Engelska tidringarne hafva gjort bitande anmärkningar öfver den dubbla dekonfityr, som härigenom skal blifvit den Orleanska familjen tillfogad, och der indirekta förklaring, som de anse legitimiteten: representanter, de gamla furstehusen, härigenom hafva gifvit, att en dynasti, hvars familjche har att tacka en revolution eller folkets va för besittningen af en thron, aldrig skall, så vidt det står i deras makt att hindra det, få efterträda honom derpå, så länge någon pretendent med den gamla arfsrättens anspråk finnes att tillgå. — En annan händelse, som jemviäl omtalades under Izppet af sistl. år, synes lemna ett ytterligare stöd åt denna förmodan. Det har nemligenr under sistl. höst varit berättadt i flere engelska tidningar, och efter dem jemväl i Allgemeine Zeitung, att Hertig Wilhelm a! Brauoschweig, hvilken der intagit thronem efter den genom revolutionen förjagade brodren Carl, då han ämnade förmäla sin son, hade gjort en förfrågan hos Furst Metternich och det Österrikiska kabinettet, huruvida icke hans barn och afkomlingar kunde påräkna arfsrätt till den Hertigliga Braunschweigska kronan. Det svar, Österrikiska kabineitet förmältes hafva gifvit hörpå, var, att Österrike väl icke kunde undgå at erkänna Hertig Wilhelm ai Braunschweig såsom regent de facto, men att sådant endast gällde för bans person, och på intet vis förminskade den afsatta regentens afkomlingars obestridliga anspråk att efter den förste innehafvarens bertgång återtaga kronan såsom sm ärfda tillhörighet, samt att således hvarje annorlunda beskaffadt förfogande, folket i detta afseende kunde göra, skulle anses såsowa en nulltet. Åntingen nu denna sistnämnda berättelse noga öfverensstämmer med verkliga förhållande eller icke, så innebär den i allt fall en inre sannolikbet, när man lägger den til!saminans med I hvad som visat sig i frågan om Hertigen af OrI leans och dess giftermålsförslag. Sådana förbindelser afgöras icke efter enskilda tycken. Det är icke kärlekens båge och koger, utan politi. kens och statskonstens tunga siffror, som dervid läggas i vågskålen. Någon äldre enskild böjelse hos den kejserliga Prinsessans för någon annan hade således, om ej andra skäl mellankommit, icke kunnat hindra ett parti med Hertigen af Orleans, ett parti, som i alla afseenden varit mera lysande, än det band, som nu knutits. Hvilken djup statsvishet är det då från den Metternichska politikens sida, som föranledt uppresandet af den oöfverstigliga skiljemuren? Icke har det kunnat vara missnöjet med den nu regerande Konungens i Frankrike haadlhngssätt, vare sig 1 den inre eller yttre politiken; ty väl måste man tillstå, att Ludvig Filip under sin korta regering gjort allt hvad som stått i hans makt, och allt hvad som varit, ja, mången gång mer än hvad man trott vara möjligt för en regent, som leder sitt ursprung från en folkrevolutien, att närma sig de stora makternas sympatier. Ingen har väl kunnat gå till väga med mera klok beräkning och på ett mera ändamålsenligt sätt, för att småningom besvärja och förlama den kraft, som var orsaken till hans upphöjelse; och om revolutionernas princip, det vill aäga grundsatsen att folket har rättighet att bestämma och afgöra om samhällets inrättningar och regeringssätt, är det, som de öfriga regenterne mest af allt frukta, det, för hvilket de trädt tillsammans i de fruktansvärdaste förbund och det, för hvilket de under ett 20-årigt fredslugn mer än någonsin hopat väpscda maccar Blacam am om bv KE öÖTKf och