Aftonbladet – 4 januari 1837, sida 3

nn 5 SN AT SE MI BRP ARSARN ÅR dess store byggmästare. Det är också i det hela icke så onaturligt som det synes: de flesta familjerna, som hafva habitus, en kemisk förvandskap och lika verkande egenskaper gemensamt, stå deri tillsamman, ehuru öfvergångarne deri icke äro synbara. Det är åtminstone min enskilda öfvertygelse, att specialskilnaden i den lägre naturen icke egentligen är bestämd eller strämgt begränsad, utan att dess former vöfvergå så småningom i hvarandra och då vi dela species, måste vi dertill taga de mest uttryckande och framstående former. Dessa utgöra således ett slags utvecklingspunkter, och de former, som mer eller mindre närma sig dessa, äro att betrakta som varieteter. Speciesbestämningen är således äfven på visst sätt obegränsad, hvarföre vi ofta se de nyare författarne mera dela än sammandraga. — Prof. Fr. har i nämnde arbete mera gått en medelvåg och betecknat de mera afvikande former, af andra neml. som egna species betraktade, med en och de närmare varieteterna med bokståfver B. v. etc., hvilket äfven tyckes vara ganska naturligt. — Det enda man härvid kan förebrå honom är någoa inconseqvens, t. , ex. Gallium infectum och spurium har han den förra under G. Aparine med och den sednare som -egen art, då likväl den förra enligt alla observationer tyckes vara likså kanstant som den sista, ehuru de snarast begge borde stå under Aparine. Detsamma gäller om Galeopsis Tetrahit och versieolor, hvilka i alla afseenden tyckas vara skilda arter, då den förras egentliga urform tyckes vara bifida ete. Dessutom bade det icke varit så förkastligt, om Pref. F. med något tecken utmärkt de species, som af en och samma art tyckes hafva uppkommit genom inverkan af vexilokalen, t. ex. Circea intermedia, som tyckas vara en sydform af Alpina, Myosotis, Stellaria hvaraf palustris blifvit en kärrform, graminea en gracilan backform och longifolia en bergsform, HVicia ecracea, villosa och tenuifolia, och det är äfven osäkert om 7. segetalis är en form af vår angustifolia som oovexer på bergssluttningar m. fl. Cardius rigens tyckes dessutom antingen vara en egen art hellre än en afart af C. oleraceus, hvilken den mest liknar, eller af C. heterophyllus, (hvilket Retzius var nära att antaga) jär af axullis, och lär dessutom icke vara så ;identisk med utländningens, Derjemte kan J2g här anmärka, att AÅnthemis maritima för närvarande icke finnes i Retzix herbarium och att den deri under namn af Picris echiaides förvarade är en heltannan, ån en form af vår P. hieracioides. Besynnerligt är det, att Prof. Fries antager en del vexter, som sporatiska eller rättare, som han på något annat ställe yttrar, meteoriska, som försvinna och återkomma. VWVexterna måste nödvändigt fortplanta sig antingen genom rötter eller frö och på andia ställen än der dessa finnas, uppkomma de aldrig. Att en del vexter uppkomma på ett ställe och sedan för alltid försvinna är ganska säkert, men att de på samma, ställen efter decennier återkomma är en otrolighet. Det förra händer ofta då de på en oegentlig lokal tillkommit genom tilltälligheter, och på dylikt sätt har jag sett Eupatorium vexa på torr botten i bokskogen vid Ramstorp (fortplantad med foder) och på samma sätt finner man t. ex. Glaux m. fl. strandvexter vid åar etc. fortplantade med tång. Men att Xanthium skulle vid Lund (på ett enda ställe vid ; södra Zvallen ZLeche) och Landskrona återkomma, på ställen, der den så ofia är sökt och alldeles utgången, är nog en omöjlighet. Ått man ansäög Verbena för utdöd, härrörde naturligtvis af den orsaky att ingen förut sökt den på sitt gamla ställe t. ex. Raflunda, (hvarest den vexer inne i byn på gatan vid Länsmannens gård), vid Helsingborg finnes den åtminstone icke mera. Lika eget är det också,då Prof. Fr. antager, att vexter, hvilkas naturliga lokal han känner bättre än mången annan, och hvilka hvarken kunna eller nånsin varit Skånska, annat än som förvildade, bafva till Skåne antingen nedgått från norden eller uppgått från södern, t. ex. Polemonium, som, planteras i alla bondhagar och påkyrkogårdar, Lilium Mostagan, som blott vexer i sällskap med den i äldre tider förvildade Geranium Rheum (den senare lär vid v. Wram i prestgårdens trädgård vara för ett par år sedan genom odling alldeles förstörd, vid Krageholm deremot finnes den i mängd i gamla trädgården och på flera ställen i skogen), och Galanthus, den må vexa i ängar eler kärr 08 är don jeke ureneunolgen ine