Aftonbladet – 3 januari 1837, sida 3

pare, han funnit egoismen träffad af de gjorda anmärkningarna. Och författaren är öfvertygad, att, ehuru endast tolf bruksägare undertecknat den till Konungen ingifna klagoskriften, dess innaehåll likväl skall godkännas af alla dessas likar i afseende på Brukens belägenhet, och att en mängd upplyste ägare till Bruk utom bergsag skola lemna enahanda omdöme deröfver, samt att slutligen de få bildade bland allmänhe:en skola dela samma, i förnuftet grundade, öfvertygelse, att rättvisa, hvilket är det enda som askats, är, bvad man redan i underdåniga förslaget bort finna, äfvensom att, när man icke i allmänna ärender gör mer, så står man ännu på samhällsodlingens första trappsteg, och har icke hunnit ur tidens lärdomar abstrahera den grundsanningen, att moraliteten är baserad på välståndet, såsom yttre vilkor, en sanning, som likväl hos hvarje bildad menniska bör ligga så djupt inpreglad, att den vid hvarje dess handling måste kännas och söka göra sig lefvande. Här kunde således icke bli fråga om huruvida det ena eller andra embetsverket hade rätt eller orätt, veta mer eller mindre än det andra; här är endast fråga om, huruvida en förbättring bör ske i helhet eller partielt, huruvida nu genast eller med tid såsom medlet för interessenas jemkning, samt huruvida, sedan man bestämt sig för det sämre, — det partiella och ögonblickliga — sådant skall fördelas hka, eller om en del skall prioriteras och en annan de icke. Lasaren, tånkaren, afgöre! Må, under tiden, vår Insändare känna sig belåten med den förbättringen, som nu är föreslagen inberäknad den lilla komplettering, som sannelikt genom Konungens egen rättvisa mot hela smidesnäringen kan vara att förvänta. Artikelförfattaren fortfar att sörja deröfver att Kongl. Kollegium, mattadt af dess sista paturiunt montes åter för några decenmer torde lägga sig till hvila, för att åter vakna vid repet om full frihet och dervid återfunnit alla de svårigheter, dem de nu skjutit å sido.