Aftonbladet – 2 januari 1837, sida 2

närmare förklara såväl vådorna som bekymren. Vi nämnde Spanien, och behöfva säkert icke gå tillbaka för att återkalla i läsarens minne de märkliga händelser, som under årets lopp passerat i detta land. Men hvad är väl orsaken, att denne Jesuiternes och inqvisitionens gynnare, munkväldets och obskurantismens representant. Don Carlos, varit i stånd att låta sina utsända röfvarbopar fritt plundra detta land och söndershta dess inelfvor, utan att Drottningens regering förmådde tillintetgöra eller ens jaga honom tillbaka, samt att missnöjet med denna regering, fastän konstitutionel, slutligen exploderade i en statshvälfning? Var det allmänna tänkesättets tillgifvenhet för legitimitetens sak framför Drottningens, som förlamade styrelsens krafter? Nej; det var folkets fordran, att i konstitutioneb få se en verklig garanti för sinh rättigheter, och icke blott för Isabellas arfsrätt till thronen, samt dess medvetande, att denna vilja icke uppfylldes af den skådorått, som kallades det kungliga statutet, som väl bar namnet, men icke gjorde gagnet at en konstitution, utam tvärtom utgjorde ett verktyg till en lika oinskränkt makt i styrelsens händer, fasfän under den förändrade formen af ett större politiskt sceneri. Var det icke under sådana förhållanden nästan likgiltigt, om den person, som satt på tronen, var man eller qvinna? för hvad ändamål skulle folket offra sitt blod och sin egendom, om det ändå på sig kunde limpa fabeln om åsnan och packsadeln? Detta måste Regeringen hafva insett, och likväl var det endast nöden och. tvånget, som slutligen skulle förmå den till det enda steg, som kan rädda Spanien om det kan räddas, nemligen att lemna omsorgen derom i tolkets egna händer. Att den revolutiom, som frambragte detta steg, låg i folkets intresse och behof, var synbart af den hastighet och enighet, hvarmed 1812 års konstitution utropades 1 alla landsändar, och visar så mycket mer, huru litet den konstitutionella styrelsen af egen drift var böjd att uppfylla nationens önskningar. Att Spanien nu kan räddas, och Don Carlos slutligen nödgas att gifva vika, är vår öfvertygelse, ty dertill finnes ännu nog kraft qvari nationen, blott de viljor hinna blifva framkallade, som kunna sätta denna kraft i rörelse. Genom hvilka kriser denna kraft sedan kommer att bana sig väg, ligger icke inom en mensklig synmkrets att förutsäga; men om sådana inträffa, så hvilar skulden derull, en tung börda, på dem, som ännu i detta ögonblick af försskräckelse eller reaktionsanda socka tillbakabålla de enda driffjädrar, hvilka kunna verka en förörändring i den mnuvarande outhärdliga ställningen. Uti Portugal möter oss, ännu mer förvånande, det sällsamma skådespelet af en, man kan säga det, utan bledsutgjutelse, utan oordningar, utan föregående buller eller det allmänna lugnets störande verkställd folkrevolution, som i ett ögonblick öfverraskade Drottningen med en total förändring i landets grundlagar. Det behöfdes blott en gnista från grannen att tända den eiektriska lågan. Sjelfva den öfverensstämmelse i tänkesätten, som här visade sig i frånvaron af allt motstånd från någon folkklass, hade, så synes det, bordt vara en tillräckligt öfvertygande omständighet för att ådagalägga oklokheten af hvarje försök till en återgång. Likväl förslog icke denna lärdom att uppväga hofvets och en Engelsk Torysinnad ministers (Lord Howard de Walden) klaner, och drottningen måste för andra gången lida den för ödmjukelsen, att se reaktionen återstudsa mot nationalgardets och medelklassens enhälliga opinion och kraftfulla handlingssätt. Hvilket förtroende skall väl, efter en sådan erfarenhet, folket hysa för sin regering, och hvad månne denna Regering kan försin räkning vänta sig för uppoffringar af folket? Frankrikes historia det sista året erbjuder endast en konseqvent fortsättning af samma system, som dess monark för sig och sin dynasti grundlagt alltsedan Casimir Periers första inträde i kabinettet. En representatif författning, hvi lande på en majoritet af deputerade, till hvilkas väljande endast 17150:del af folkmängden bar någon röst, visar oss det besynnerliga skådespelet af ministerförändringar från Guizot ull Thiers, och ifrån Thiers till Guizot tillbaka och så vidare, 3 eller 4 gånger om iret, utan att sjeliva systemet i det ringaste förändras: samma centralisatiroa i förvaltningen, som lägger alla orternas minsta angelägemheter i regeringens händer, samma politiska grundsatse: och samma statshushållningsprinciper. — Det är Ll.as ot cdlaocs kahinettsintriver eenom kamma