Aftonbladet – 29 december 1836, sida 2

on och den andre Bellman.? Denna sats kan äfven här tillämpas. Utgifvaren och redaktören af denna skrift lär vara den förut för flere patriotiska företag, bland annat för den s. k. lifspusten, bekanta Kommissarien, Hr Fahlman, en ganska aktningsvärd gubbe, som uppfödt en talrik familj åt samhället. Vi tro oss här kunna nämna detta, dels emedan Hr F. sjelf icke gör någon hemlighet deraf; dels emedan vi härigenom få -ett tillfälle att göra läsaren bekant med en ny och dyrbar egenskap hos nämnde lifspust. Det är förut kändt, att man dermed ofta kan återställa det stelnade blodets cirkulation i ådrorna hos personer, som legat under vatnet och hos hvilka dödstecken redan inställt sig; menen annan 2genskap af föga mindre vigt lär m,yligen blifvit upptäckt, nemligen att dess verkan äfven på den poetiska ådern i menniskokroppen är precist densamma. Vi kunna icke utgifva för bestämdt säkert, men det har blifvit oss berättadt från tillförlitligt håll, att Promemorians utgifvare sjelf, en dag då han hemkom trött och dufven, och nödvändigt skulle hafva manuskriptet till Promemorian färdigt dagen derpå, fått det infallet, att till krafternas vederqvickelse taga sig en portion ulur lifspusten, och när han derefter satte sig till skrifbordet, rönt med förundran samma verkan som Ovidius: Qvidqvid tentabam scribere, versus erat, samt att icke allenast rim, utan äfven rim med tankar flutit ur pennan. Förut bade han i heJa sin lifstid endast skrifvit jerngrå prosa. — Vi hoppas att Hr Fahlman icke låter deuna erfarenhet. gå förlorad för sina medborgare och medborgarinnor. På en tid då vitterhetsstycken kunna rendera 100 dukater i stöten, kunde det hlifva af oberäknelig vigt och intresse, om lifspusten lämpligen arrangerades för detta nya behof. Såsom en tjenlig utväg härtill, skulle vi våga föreslå, att pusten kunde anbringas uti stoppningan af sjelfva skrifstolen. Denna stol fallgjorde då ungefär samI ma funktion, som en elektrisk isolerpall; och genom det slags polaritet, som ägde rum melIlan den skrifvaude och instrumentet, skulle det Ipustande, som nu så ofta förspörjes hos poeterne sjelfva, när de skola föda rim och tankar, öfverflyttas till instrumentet, som derjemte I underkölle en ständig inspiration. Men vi hafve redan förlänge fördröjt Läsarens I nöje af att sjelf få taga kannedom om de ifrågavarande skaldestyckena, medelst några utdrag, t hvartill vi välja det sednast utkemna N:o 18. Huru sublim är ej t. ex. denna början: i Allmagt! Du evige i höjden Ledsaga dem som till dig fly! Latt sorgen vika undan fröjden Ej Hjelten för nåän fara sky. Rättvisan vaka vid dess sida När Oscars Far sin vilja ier. l AA, 6 GH t söder, nerr och mera vida Det blott ett lif åt allting ger. I evighetens vida rymder Går Herrans röst lik åskan fram: Så ej det minsta stoft blir skymder ; Tålmodighet ej bringar skam. Ett ögonblick: och verldar falla i Kullkastas af Hans Varde bloti; a Och då Han erdast täcks befalia Nedstörtar både stort och smått. Uti Sin allvishet Han skådar Ned uti verldars dolda vrår, Ger lif åt syndaren , benådar Den som utgjuter ångrens tår. n Achrostikon är här, som läsaren finner: Alr,Iler Nådigste Konung, med sista raden till al öfverskott. I —T ee AT 2 ÅA AA