Aftonbladet – 24 december 1836, sida 2

Av FA 0 AR SD EN förråda honom under kyssande, denna besynnerliga virago, Madame Stal von Holstein, som spelar en rol i pjesen, politicerar icke ens. Men hon är så mycket kostligare, sannare i sitt öfriga Leben und Treiben. Man skulle vara frestad att tro, det hela boken är uppränd endast för att få in denna oförgätliga karrikatyr, deita naturens skämtsamma försök att göra någönting, som var hvarken man eller qvinna, hvarken fransos eller tysk, hvarken klassisk eller romantisk, hvarken historisk eller liberal — som, vid all sin hvarken storhet eller nullitet, var Napoleons onde genius, och gjorde honom mera ondt, än han föreställde sig, genom kolporterande emellan nationerna, om ej genom något annat. Denna figur har förf. målat con amore, och verkligen förträffligt. Hennes dotter, hennes Rocca äro likaledes lifslefvande, sådana de för ögonen befunnos; detta kunna troligen de, som lefde dem tiden, besanna. Förf. var utan tvifvel med på Amaranthen den namnkunniga afionen; och om ej alla tecken bedraga, blef hon just då recipierad. Skulle icke detta vara förhållandet, så tillstå vi, jatt målare sällan efter berättelse porträtterat så väl. Af hvad i romanväg blifvit måladt i Sverige, torde icke mycket kunana uppvisas jemförligt i med detta amaranth-sådespel. Det äger just ljemte sin egen besatthet, utsn att falla in 1 karlrikatur, hvilket är ett vanligt fel äfven hos de mest lyckade svenska teckningar i denna genre. Hela det öfriga förnäma Stockholmslifvet är äfven hfligt återgifvet, med sin konventionella I hjertelöshet. Men må det tillåtas tro, att deruti ligger något öfverdrift. Etan tvifvel finnes originaler till dessa på ea gång toma och giftiga bilder: men det är icke ärligt handladt att undanhålla allt vackert, som finnes inblandadt i det brokiga hvimlet. Och dock framstå icke flera än två dylika bilder: Edvard H. och Melida. Om förf. något mera rört sig i de kretsar hon målar, hvilket tycks vara händelsen, så kan hon dock icke vara okunnig om, att oxdt och godt här, som öfverallt, är blandadt med h-artannat. Vi kunna icke förbigå den poetiska magistern, utan att tacka förf. för den ypperliga bilden. Eho som lefvat i den ifrågavarande epoken, igenkänner en af dessa äkia fosforister, som numera äro så nära utgångna, att endast ett eller annat skinntorkadt exemplar finnes qvar, såsom en kuriositet. — De som icke dött ut, och af hvilka blott inkompletta skeletter numera kunna sammanletas, hafva i allmänhet eke uthärI dat det allmänna skrittets farsot, utan förstuekit sig under andra former, till och med alldeles öfvergifrit skolan och skratta nu bland de argasie. Mest hafva de vändt sin fosferism och sin gothomani ifrån det poctiska in på det politiska, der de formera en stark falang och skola i synnerhet hafva vackra utsigter på framtiden. — Förf., såsom mängden af förnuftiga menniskor, ivser fullkomligt, att fosforisternas läror till stor del hvilade på en riktig grund, och att hvad de ville förstöra, var meget till förstöring; men deita hindrar henne icke att skratta åt det öfverdrifaa och galna, åt det oförnuftiga bemödandet att förvardla äfven det yttre, det icke väsendtliga. För ett dylikt bemödande går verkligen det väsendtliga förloradt, och formen blir hufvudsak. Detta var fesforisternas dödssynd, åtminstone de illitterates. Narrarne sågo hos Alexander intet annat att härma, än att han bar hufvudet på sned. I denna roman har förf. ändiligen visat, att hon äfven kan teckna karlfigurer. Otto är sann och träffad; han är blott en bitter syndabekännelse från qvinnelinien Hvad är Chevslier Feublas annat än derne O:iio, fastän framställd af orenare händer och i närmsre detalj, samt litet tydligare uttalad. Ett öfvervägande lättsinne; omöjlighet att någonsin följa en föresais , ännu mindre en grundsats; svaghet, ånger och ny synd i nästa ögonblick; oförmåga att fatta ett beslut, för att icke ens tsla om att följa det; antändlighet vid första ögonkast och Just att följa iotrycket, utan att ett ögonblick besinna följderna; och hufvudsumman af karakteren: sinnlighet, innlighet, sig nlighet — se der, hvad de haf siuniighet, SIMDIUGUSt, or, hvad de na sensamt med hvarandra och ra ynglingar. Den end är, att Faublas icke .s, Så gemen som Otto. dennes bedrifter icke blefve så minska fortiensten hos dem cnm h