Aftonbladet – 24 december 1836, sida 2

VV AR 2 a faldig, oändlig, skifiande, som en Proteus, och räcker till tusende sinom tusende variationer, utan att trötta eller mätta. En af dessa är målmingen af en i naturens enkelhet uppfödd, okonstlad, stark och lefmadsglad flickas inträde i dea af förfining och konventionella åsigter bortfuskade sammanlefnadens stora Iöguverld. Många hafva försökt sig på denna tafla; och somlige hafva lyckats mer eiler mindre, andra tetalt misslyckats, icke derföre att de icke kant det toma, konventionella, utan derföre att de sakmat all sann föreställning om det sanna, oför derfvade tilstånd, Avarur öfvergången ligger. Detta har oftast blifvit lika onaturligt och maniereradt som det, Avari hjeltinnan skulle införas. Hos de flesta författare i demna genre tycker man sig se de så kallade naturbarner bekajade till kropp och själ med lika vida styfkjortlar och snefva corsetter, som någonsin figurerade i Ludvig XIV:s pastoral masquerader, der herdar och herdinnor rörde sig högst sirligt med kransar på de väl pudrade allengeperukerna, med förgyllda houletter och i gnldbrokadskläder, Det gör således ens hjerta godt att emellanåt få se ett temligen naturligt naturens berp; och det får man uti Jllusionerna— en produkt, utan allt tvifvel, af förf: till de öfriga plurala firmorna: Kusinerna, Vännerna, Qvinkorna, etc —. Den redan så väl dokumenterade talangen har, för att i korthet uttala vårt omdöme, icke förnekat sig i denna roman; i visst afseende har den nästan framstått renare ech gedignare. Uppställnirngen, fabeln är svag, är nästan ett intet; den hvälfver sig omkring den hvardagliga händelsen, att ett ungt, oerfaret hjerta bortkastar sig åt en ovärdig, utan närmare pröfning, utan ens den ringaste amnan bekantskap med honom, än hvad ögonen i första stunden uppfatta. — Detta är, såsom vi sagt, en hvardagshistoria; mer hvardagligt är deremot icke, att detta första ögonkast bestämmer oåterkalleligen den olyckligas öde, häftar sig vid henne såsom ett förfärligt öde, förtrollar, infatuerar henne till den olycksaliga grad, att ingen öfvertygelse, ingen upplysning kan rädda det åt underjordens mörka magter hemfallna offret. Ganska snart öppnss henvms ögon i afseende på hans. förakiliga handlingar; och om hans fullkomliga tomhet och moraliska betydelselöshet hade redan de första fem minuterna, utan all upptäckt af facta, bardt upplysa. Men ingenting hjelper. Man har sett olyckliga qvinnor falla för Don Jusns, St Preuxs, Casonovas och dylikas allt förbrännande ande, och olösligen fästas vid en boja, hvars förnuftsvidrighet och nesa de sjelfva insett. — Men man må jemföra den infernaliskt fina förförelsekonsten hos förderfvade, men öfve lägsna och oemotståmdliga män, med denna fallkomliga frånvaro af all anda, all konst, all finhet, hos denne Otto. Målaren af de förra har förstått göra dem sådana, att läsarer icka undrar, att ingen qvinna kunnat motstå dem; men Öito börjar som en tom wistling och slutar som en tölp. Första mötet leder så långt, som endast förförarens långa ränkor eller den verkliga älskarens ännu längre trohet kun na föra. Naturen har hos hvarje qvinna nedlagt en eöfvervinnelig vedervilja att genast tillåta så mycket, som Otilia tillät vid första mötet. Denna instinkt bor äfven hos den inest oerfarna qvinna; den är icke ett resultat af erfaremhet eller före!äsningar. Hjertat kan vid första ögonkastet tala högt för ett föremål; men en medfödd återhållsamhet hindrar denna känsla, bådeatt genast föra så långt, och att med en så alltförstörande våldsamhet slå sina klor i qvinnobhjertat för hela det tillkommande lifvet. Det fordras skiftande öden, det omtyckta föremålets långa ihärdighet och — åtminstone skenbara — ömhet, för att frambringa en sådan verkan. Det kan länge, kanske för lifstid, gömmas i ett ljuft minne; men så helt och hållet omsnärja sit offer, att detta fullkomligt absorberas, förbrännes, kan det icke utan de förhållanden, hvarom vi talat. Kanske hafva vi dock oratt! kanske har illusionernes förf. rätt! — Detta vore illa. Dermed må förhålla sig huru det vill! Vi hafva antydt themat och uppränningen af romanen. Låsaren må döma; vi vilja icke gå hans omdöme i förväg; det är endast vår individvella känsla, vi uppgifvit. Få nu se, om icke läsaren skall insöämma med oss, att den allt förstörande passionen hos Ouvilia är någo! för myc ket lösligt anlagd, äfven om icke så goda ma