Aftonbladet – 5 december 1836, sida 1

utaf Rikets Primas. Denna omständighet gjorde också, att det vid början af sista Riksdag sågs med mindre nöje, att han infann sig så. som Presteståndets Talman, åtminstone att döma af den erinran han vid sin första uppvaktning erhöll från högre ort, att det endast var grundlagen han hade att tacka derför. Såsom Ordförande och talare hade han behag, ordning och redighet i sitt föredrag, och i många af hans framställningar finnas verkligt sköna stälten; men genem en besynnerlig egenhet, som tillhörde hela han; person, hände det också icke sällan, att han midt under behandlingen af de vigtigaste ämnen förföll till verkliga plattheter och nära nog joller. Hans helsning till Bondeståndets deputation vid sista Riksdags början, är ett bland bevisen på det förra; det sednare känner utan tvifvel läsaren utan exempels anförande. Hans karakterssvaghet var också utan tvifvel orszken till den besynnerliga ödets skickelse, att sedan han 1809 börjat sin effentliga bana såsom representant med ett lifligt omfattande af tryckfrihetens sak, så skulle hans, ;å att såga, sista offentliga handling blifva att åta öfvertala sig till den vägrade proposition nom Ståndet, hvilken åter för ett tiotal af år omkullslog det vid trenne Riksdagar af alla 5tåndens plurslitet (om man räknar reservanterna Bonmde-Ståndet 1828) lifligt önskade upphäfandet af indragningsmakten. I Att yttra sig något om den förmodade succesionen efter vom Rosenstein, torde kanske ännu ara för tidigt. Hvad som allmänt förmodas i den vägen, och höres i allas mun, r nemligen att biskopparna i Linköping ch Götheborg blifva de ifrigast täflande om örslaget, likasom att Wallin genom sina förjenster om Svenska kyrkan anses dertill sjelfkrifven.