Aftonbladet – 2 december 1836, sida 1

DT åå rn ie TA rr ne a TE RT AT TT grundsatser, de enfalldige Dahlkarlarne till rätta. Vid första beskrifning igenkände de sin man, och visade Dahlkarlen Larsson till Dahlins logis vid Köpmangatan; Larsson uppgår, knackar på den arvista dörren; Dahlin öppnar; det ömsesidiga igenkännandet väcker förvirring; Larsson frågar om det är Dahlin? Dahlin svarar nej och slår 1gen dörren. Dahlin var imellertid igenkänd, och polisbetjeningen uppgår derefter. Nu heterdet att Dahlin vore utgången. Dahlins hyresvärd och försvarsgifvare, Skräddaren Wickman likasom ock dess hustru försäkrade att Dahlin alldeles icke funnes hemma. Men poisbetjenterne voro icke så lätt afviste. Det letades och söktes tills sluteligen Dahlin anträffades inläst uti en, Wickman tillhörig, vind. Dahlin sökte väl ännu en gång undankomma, i det han, när vindsdörrer öppnades, ville, barhufvad som han var, rusa förbi trapporne utföre, men bief qvarhållen, och lugnades med den underrättelsen al polisbetjeningen, att de för närvarande ej ville honom annat än vänligen bedja honom dagen derpå infinna sig i Kongl. Poliskammaren. 1 Onsdags skulle första förhöret i saken hållas: mer Dahlin fann icke för godt att infinna sig, utan uppskickade i stället en slags skriftelig förklaring, deri han till en början beklagar, att en maktpåliggande resa åt landet hindrade honom att personligen komma tillstädes, sam vidare beträffande sjelfva saken uppgifver, at han gåt till Dalkarls-qvarteret i den menlös: afsigt, att mot redbara kontanter förse sig mec ett par foglar, och då han skulle betala dem, hade han i stället för en 3 R:dr B:co kommi att ur fickan upptaga den 1ifrågakomne Banköattesten, och icke märkt sitt misstag förrär Larsson börjat uppräkna ena större penningesumma, för att lemna tillbaka. Dahlin hade då anmärkt misstaget och ville i stället lemna, såsom han först ämnat, eu 3 R:dr och återbegärde den förmodade 100 Riksdaler-sedeln, men i stället sade han sig hafva blifvit unde; hugg och slag utkörd, glad att för så godt pris hafva uadsluppit de tunga Dahlkarlsnäfvarve I afseende på åtkomsten till Barko-Åttesten förebar Dahlir att ham hittat densamma; och sluiligen hemställde Dahlin om ej skaligt kunde vara att Dalkarlarne ådömdes ansvar för deras förhållande mot Dahlin. Ofver StåthållareEmbetet tog denaa dag ingea annan åtgärd med saken, än att Dahlin till dagen derpå skulle tjenligern hemtas. — En annan fogelhistoria har ock i dessa dagar varit föremål för uadersökning i Kongl. Poliskammaren. En näringsidkerska hade instämt en mureriarbetare med påstående, att han stulit från henne en bastard-kanariefågel. Anledning till detta påstående hade krögerskan hemtat deraf, att muraren en dag varit inne på hennes krog och då han hört fogela qvittra, sagt: denma fogel sjunger bra, Som nu fogeln straxt derefter saknats och muraren, efter krögerskans förmenande, genom ofvannämnde uttryck mog tydligt tillkännagifvit att begärelsen till fogeln fallit på honom, hade hennes misstanke omöjligen kunnat falla på någon annan, synnerligen som hon fått höra att muraren, vid samma tid som hennes fogel bortkom, inlemnat en dylik till förvar på något ställe i grannskapet, derifrån han dock sedermera af hemtat densamma. Muraren bestred krögerskans angifvelse med förklarande, att den fogej han lemnat hos en sin bekante i förvar, varit hans egen; och tillfrågade krögerskan om hon hade numer och mamn på sin fogel, så att hon kunde känna igen hunom, då muraren ville framställa sin till granskning. Vidare klagade krögerskan att muraren bemött henne med oqvädinsord, då hon komait till honom och efterfrågat sia fogel, men äfven härtll nekade muraren och förklarade att han dervid endast rågat henne om det var en tjäder hon förlorat, efter som hon så förfärligt larmade efter honom. Målet lemnades att bero af vidare upplysvingar eller parternes godtfinnande att göra det anhängigt vid vederbörlig Domstol. (Stockholms Dagblad.) Vi utbedje oss få erinra läsaren om den öfversvinnelige och brusande beväringsvännen, hvilken i en vppsats, hvaraf större delen infördes i Aftoubladet N:o 47 uppblossade af harm öfver några invändningar vi hade uiliåtit ace amaAat färcdaget mete AFLÄAMA as has Rd