Aftonbladet – 2 december 1836, sida 1

valdCE VOTrOo. KommercCceradet Vvegexnn, ITerrar Aug. Bergman, Oldenburg, Hedenberg, Severin Wigert och Filip Wigius. ?Den bekante förre Viktualiehandelsbetjenten Carl Knut Dahlin, som nu på någon kort tid icke låtit höra af sig, har åter sisthdne Måndag förevisat ett af sina konstgrepp; dock denna gången hvarken af vanlig art elier med vanlig lycklig framgång. En Dalkarl Lars Larsson, som bestrider fogelförsäljning och har qvarter i ett hus vid Yxsmedsgränden här i staden, har nemligen i Kgl. Poliskammaren angifvit, att förutnämnde dag, eller sistlidne Måndag hade en herrcklädd ung man kommit in till Larsson med begäran att få se på hans fogel. Larssom förevisade sitt förråd, och spekulanten, som alltid varit van stt göra sina affårer en gros, yttrade genast sin böjelse att slumpa; köpet uppgjordes, och köpesumman stadgades till 50 Rdr rgs. Köparen, som icke var någon annan än ofvannämnde Dahlin, bortgick nu, med löfte att påföljande morgonen afhemta och betala den tillhandlade fogeln. Han infann sig deremot redan i aftonskymningen samma dag, ej för att afhemta fogeln, men för att, tvertemot sin, eljest vid handel med Landtboer öfliga vana, betala hvad han köpt. För sådant ändamål bad han Larsson gifva tillbaka på en 100 Rdr bankosedel, som Dahlin i detsamma upptog och framlade. Men Larsson hade icke så mycket penningar. Hvad var nu ait göra? Dablin ville gerna betala den köpta fogeln, men hade, efter hvad han sade, inga andra penningar på sig och vore dessutom i stort behof af småsedlar. Detta gjorde ock, att när det på annat sätt icke kunde ske, Dahlin förklarade sig nöjd, om han för aftonen kunde få 60 Rdr, då återstoden kunde lemnas honom följande morgon, då han jemväl ville afhemta sin fogel. Larsson emottog nu 100 Rdr Bankosedeln och skulle uppräkna de begärde 60 riksdalerne; men hans kassa räckte ej eller fullt till det:a belopp, hvarföre han sprang öfver till en gent emot i samma gränd varande krog, för att låna fyllmaden. De uppräknade småsedlarne lemnade han emellertid till en annan innevarande Dabhlkarl ioch medtog sjelf 100 Rdr banko-sedeln. Detta lärer dock icke ingått i Dahlins planer; ty han hade icke förr sett Larsson ingå på den nämde krogen, än han närmade sig dörren, rusade ut och tog till fötter gränden utföre och framåt Nygatan; men Dahlkarlarne, ehuru de ännu icke begrepo, hvarföre han sprang undan, voro icke sena att följa honom samt upphunno honom utanför Jern-Kontorets hus. De hade då af honom velat veta, hvarföre han sprang, hvem han var, och hvarest han bedde; men derpå hade de ej fått annat svar; än att han hade sitt hemvist vid Mosebacke; hvarefter han ånyo aflägsnpat sig, lemnande 100 Rdr bankosedeln i sticket. Dahlkarlarne kunde icke sog förundra sig öfver mannen, som sprang ifrån ett sådant kapital, tills de kommit tillbaka mnill sitt qvarter och bunnit tillkalla Polisbetjeniog, hvilka, sedan de fått höra händelsen berättas samt bese den lemnade sedeln, snart löste gåtan. Det till namn, heder och värdighet af 100 Rår bankosedel upphöjda papperet var ingenting annat än en gammal Bank-attest deröfver att en dylik summa blifvit för Krone-Spionhusets räkning den 30 Maj 1829 i Banken leivererad; hvilken attest så mycket mindre kunde något gälla, som den innehöll förbud mot all transportering eller förhandling af densamma. Den enfaldige, synnerigen den, som kanske aldrig sett någoa 100 Rdr bankosedel, kunde likväl blifva genom denna attest bedragen. Den har vanligt sedelformat, är försedd med nummer och namn, är tryckt med Bankens vanliga stilar och äger på tvänne ställen, upptill med bokstäfver och nedtill med siffror, valeuren 400 R:dr banko åsatt. Nog för en utstuderad bedragare att dermed missieda em ärlig okunnighet. nru var det likväl obekant, hvem den snällfotade fogelhandlaren var. Äfven härutinnan hjelpte Polisbetjeningen, genom sin grundliga kännedom om Deabhlirms person, yrke, vanor oeh