Aftonbladet – 28 november 1836, sida 2

TULUGC adl al URGHUUIHa VICLUD MpPpiySRIDgR UL bildniag der invigdes till sin framtida bestämmelse. Sådan är den vigt och betydelse denna kyrka har i Nordiska semhällshistorien. Men ur en annan syopuakt är den lika vigtig för den allmänna bildningrn :åsem konstmoesument. Då de klassiska tidernas byggvadskonst utmärkte sig genom tvenne hufvudegenskaper: smak och regelbundenhet, fick den chrisiliga byggi nadskonsten en hel annan karakter. Den blef symbolisk och sysselsatte sig förnämligast med att i hvarje ensk ldt parti uttrycka någon ide. Om derföre konstnärems smak och förstånd dröjer med förtjusning vid de monumenter från Athen, Rom och Palmyra, som uttrycka klassiska fornålderns högsta sväfvande, så anslås hans känsla af förvåning vid en anblick af de höga tempel, hvilkas pelarskogar, hvalf och ljusdunkel ovilkorligt flytta själen till en högre region, och der hvarje hvalfbåge betecknar något öfversinligt. Lunads domky ka kan också verkligen anses som ett kompendium af medeltidens heliga byggnadskonst, hvilket går genom ella tidehvarf från den älsta Anglosaxiska eller Byzaniiska perioden, till spetsbågstidens sista ålder. Hvarje tidskifte har der qvarlemnat vedermälen af sina konståsigter. Men detta gäller ej blott om architekturen; äfven målareoch bildhuggarekonstea hafva der minnen af sina framsteg, hinder och wilfarelser; till och med om de mekaniska yrkenas tillstånd i nära 8 sekler lemnar den de mest tillförlitliga underrättelser. Har Heeren rätt då han säger, att en Ostirdisk handelstillvaro skulle bevisas, om också vår rärvarande verld förgicks, hloit man här i Norden i ruinerna fann ett stycke peppar eller kanel, så skulle vi kunna äfven påstå, att man efter de största hvälfningar skulle i Lunds sparade Domkyrka kunna göra sig ett någor!unda åskådligt begrepp om kulturens tillstånd i Skandinavien, och med fullt ut så stor rätt som Tegoer förklarar Gustaf III:s bildstod för en lefvande Gustaviad i bronz, kunna vi anse detta tempel såsom en Skandinavisk national-epop i sten, för tusende år af vår halfös politiska tillvaro. Efter dessa reflexioner återvända vi till Prof. Brunii arbete, hos hvilken historikerns, vetenskapsmannens och koastkännarens egenskaper förenat sig till ett helt vid denna teckning af en soskattbar nationalminnesvård. Arbetet föregås af en inledning, som ger en allmän öfversigt öfser byggaadskonstens skaplynne, hvarvid ea klar och redig teckning i korthet gifves af Indiens, Greklands och Roms byggnadskonst , samt öfvergången till den Christna architekturen genom den Byzantinska och Anglosaxiska byggnadskonsten. Egenketerna af denna äfvensom den sednare egentliga Goöthiska celler spetsbågsstilens byggnadskonst äro redigt uppgifne, med iakttagande af deras historiska utvecklingsmomenter. Den enda olika åsigt med författaren vi hysa är, att ej kunna anse den Byzantinska byggnadskonsten som en blott försämring af antiken. Den var en öfvergång till ett nytt. En ny religion med helt anman tendens, ider och syltning, fordrade helt och hållet en ny symbolik, i alla konster och äfven i architekturen. Hade Grekiska konsten med all sin skönhet hufvudsakligen gått ut på, att uttrycka det iddella i naturen, så vände sig deremot Christendomens architektur helt och hållet mot en öfversinlig verld och sökte forsinliga dess anda, hvarvid mnaturligtvis mycket af den antika smakens fordringar skulle uppoffras. Den symboliska och det sköna, (i inskränktare mening) kommo vid denna stora verldsomhvälfning, likasom flera gånger förut, i strid. Men medeltidens architektur är lika så sjelfständig, jemförd med den antika, som den Persiska byggnadskonsten är skiljd från den Egyptiska, om också Egyptiska konstnärer varit sysselsatta vid Persepolis byggnader. Att hvart och ett tidehvarf lånar några elementer från ett annat, förstås för öfrigt af sig sjelf. Men vi vilje följa författaren vidare i dess förtjenstfulla framställning. — Han uppgifver med kritisk noggrannhet de urkunder, hvarpå han bygdt sin framställning, bland hvilka Memoriale Fratrum,? Liber Daucus och äfven Palteboken, hafva en stor antiqvarisk märkvärdighet. Öfvergående derifrån till kyrkans historia, förkastar han på giltiga skäl de underrättelser, som skulle Lunds Domkyrka blifvit bygd redan i eifte seklets första decennier. och flyttar dess anläggning till sclatet af