Aftonbladet – 25 november 1836, sida 3

Article Image
sättningar, af hvilka den öfre utgör 7en ifrår bergsväggen afskild, på en klippa fallande vattemkolumn. På denna klippa, bakom denns kolumn, hade den olycklige kommit, och de stanmat oskadd; men i hvilken belägenhet! Med berget bakom sig, fann han sig af det nedstörtande vattnet instängd, och nedantill hörd han, om han ej såg, de ömsom uppvräkta, ömsom nedrullande böljornas våldsamhet. I detts fängelse, eller denna graf, kunde han af inte öga ses, af intet öra höras. Ingea hjelp nådde honom der, om ock hans nöd kunnat af någor menniska märkas. Antingen skulle han dö en långsam död af hurger, eller kasta sig i de nedra fallet, för att slukas af dess svalg och krossas af dess klippor. Huru länge han deröfver besimnat sig, är icke bekant; men utan tvifvel beredde han sig till en säker död, då han begaf sig utföre i det rasande elementets våld. Hvad hände likväl? Hvad under af Försynen! När han befann sig nedom fallet, kände han sig ännu vid lif, och hade den besinnirg och styrka, att han kunde simma till lands. Han utstod således, hvad ingen björn i Tennforsen, hvars störtning visserligen är både högre och starkare än Ristans, kunnat uthärda. Utan annan skada än ett afbrutet ben, kom han ifrån detta vattemprof och lefde ännu i tjugu år. Såsom Jenas, då han var frälst ur hvalfiskens buk, borde han tacka Gud för sin underbara räddning, och kunde säga med hans ord: Jag sönk neder till bergsgrunden. Vatt net omhvärfde mig allt intill mitt lif; djupet omgrep mig; floderna kommo omkring mig; alla vågor och böljor gingo öfver mig. Jagropade till Herran i min ångest; och du hörde min röst, och förde mitt lif undan förderfvet, du Herre min Gud! Jon. 2 Kap. Det vid Ristan forsande vattnet är detsamma, som vid Tennforsen utfaller. På vägen till sjön Liten gör det nya, rätt vackra språng, först vid Nyland, ett litet stycke medanom RBRistan, och sedan vid Undersåkers kyrka. Ifrån prestgårdens fönster ser man det sednare, likt ett enda snöhvitt glänsande hjul, som hvälfver sig under den serdeles bördiga åker, hvaraf man tror att sockuen har sitt pamn. (Ur Norrl. Tidn.)

25 november 1836, sida 3

Thumbnail