Aftonbladet – 24 november 1836, sida 1

tgå O Abdera! Abdera! — Skogea skall hållas era vanvärde för att skaffa landet lindrigare pro: rk. duktionskostnad på stångjern, hvilket sedan skal 2sJ utgöra nationalvinstens älskeligaste valuta! JernInet skall uttvingas ur malmen endast för stångjeIjernets skull. Hvilka äro val följderna häraf? beafstämdt de, att andra länder, hvilka ickesägttillej stånd att hos oss hemta sin råvara, blifvit af nödan ) vändigheten manade att uppsöka egna tillgångar i Joch gerom snillrika bemödanden tillgodogöra sig rdem, hvarigenom de uppstigit till ett tillverkningsen belopp, emot hvilket det svenska numera utgör en verklig obetydlighet. Tänker man sig !en fri er Itackjernsutförsel dekreterad hundrade år: tillbaeIka, hurudan skulle väl jernhandteringen och eI dess närmaste följder, allmänt välstånd, nu hafn va varit? Det är otvifvelaktigt ait skogarne deraf i början skulle betydligt medtagas, men då .Jåtminstene brukbar kolskog vinner återvext ör trenne gånger inom seklet, på samma botten, le räknadt ända till 63:dje breddsgraden, så, och då skogens värde under tiden hunnit bli tydIligt, skulle vi ou med en ojemförligt större Iskogsanvändning haft större skogstillgångbän vi at jega. Men att blåsningar och smiden också unIder tiden bytt rum är ganska sannolikt, samt att nordliga malmernas outtömliga, oförsvarligt 1. vårdslösade rikedomar, först upptagne i orter alder skogens långsamma återvext icke tillåter beräkning på förädlande på samma ställen) gått Jned till norrländska flodmynningarne, der: vild leller samlad flottved från !andsträckor af konunlgarikens vidd gifvit medel för deras första föra ädling till tackjern och till någon del äfven till fl smide, men måhända till stor del vidare:forsr lats till sydligare stränderne och utgjort.:råvafiran för våra dervarande gamla smidesjernbruk, loch förde sya, som, med förutsättning af frihet, -luppkommit i stället for masugnar, i hvilka fatItig och ofta föga välarted malm dittills med anIsträrgningar långt öfver värdet bragtes till proI dukt, ofta hemfallen under en harmande afsättning till förut bestämda köpare; — eller måhända ännu slutligen, till största del utgått såIsom tackjern till främmande länder, för att årligen inbringa millioner af deras produkter till oss, för våra behof, vårt välstånd, och för möjligheten att i vårt land en dubbel, ja tredubbel menniskomängd deraf hemtat vilkor för sin uppkomst, — är temligen troligt, men dessa följder måste visserligen betraktas såsom de lyckligaste man kunnat önska sig. Men nej! Ett Kongl. Bergskollegium vardt skapadt. Det såg, det skall visst också alltid se, behofvet af sin tillvaro. Ea strid mot naturen skrämmer den vise, men den märkes icke af andra: Tillsatt att reglementera, går ett sådant institut att reglementera, och anser sig dermed ha fyllt sin ursprungliga bestämmelse. Skulle dess medlemmar inse hvad fåderneslandet väntar af dem, så vore det en förklaring om deras egen obehöflighet såsom korporation, och det återstod dem, innan bortgåendet från scenen, endast hugnaden altsjelfre hafva föranledt den, genom att tillstyrka em komplett frihet föribergsbrukets alla grenar. Hvad hindrar väl en dylik proklamation, det vill säga en förklaring, vicke om indragming af korporationens aflöningar, (dessa äro en obetydlighet såsom uppräknad summa) utar indragningen af den verksärahet; som hindrat vårt land att åsminstone i jernets bearbetning gå jemna steg med t. ex. England, och som således på ett humdrade år förslösat en milliom.) Då man sålunda skjuter skulden på ett Kollegium, menar man naturligsvis. de författniogar, enligt hvilka det verkat, och — till hvilkas uppkomst de sjelfva medverkat. Hiodren för en sådan välgörande omhvålfaimg, äro dels den förut omnämnda lydnader för sina! erkända bestammelse, dels en beskedlig eftergifvexhet för de förvämligast aristoekretiska män, (bördseller rikedors-aristekrater) som genom motsvarande: uppoffringar, eller annan ärlig åtkomst, förvärfvat sig cu egande rätt, hvars helgd författaren, till dessa anmärkningar likvälför ingen del önskar att se våldförd. Det är förvånande att man icke fiauerjgättet att göra förändringar oskadliga i dylika, fall. Stall ut förändringen på tid! det är hela regeln. Att afpassa dess lingvarighet ärsenda 1) Konung Gustaf II yttrade ex gångafarhåga för Svenska jernets utträngande ur: i våridsss FOA KJ a åh i!llin uar da