Aftonbladet – 17 november 1836, sida 1

RR AE -S MW MS Kanadensiska resolutionerre, hvilka med sto majoritet gingo igenom i Nedra Kanadas Hous of Assembly, och lades till grund för e petition, som samma år ingafs till Brittiska un. derhuset af agenten för Kanada, Hr Roebuck På denna petition gjordes intet afseende, och en ny ingafs, hvarvid Hr Roebuck begagnad tillfället, att för Underhuset framlägga en utfärlig skildring af Kanadas besvär. Der då vid styret varande Peelska ministeren, som begärligt omfattade hvarje tillfälle att låta påskina sir reformerande tendens, sig sig till en del hära föranlåten, att utnämna en kunglig kommissarie, Lord Ambherst, som skulle undersöka de framställda besvären; men då Lord Melbourne åte: trädde i spetsen för ärenderna, utnämndes i stället för Lord Ambherst en kommission, bestående af Lord Gosford, såsom generalkapten och guverrör öfver hela Kanada, Sir Charles Grey och Sir Charles Gipps. Icke långt derefter blef Sir Francis Head utnämnd till viceguvernör i Öfra Kanada, der det synes hafva lyckats honom, att genom sin energi trygga öfvervigten för regeringens parti. Kanadas besvär, och i symmerhet Nedra KaBadas, hvilken provins står under generalguvernörens speciella förvaltning, koncentrera sig nu, -Isåsom förut blifvit nämndt, nästan helt och hål1 jlet i klagan öfver det legislativa rådets systematiska opposition emot alla reformer, i synnerhet då de utgå från House of Assembly. Folket, representeradt genom denna kammare, fordrar sparsamhet i statsutgifterna, hvilket rakt strider emot det legislativa rådets interesse d. v. s, I dess ledamöters och deras familjers interesse, emedan det är just de, som innehafva de stora lönerna, hvilka åtfölja statsembetena. Lika litet vill oligarkien höra talas om embetsmännens ansvarighet, och sträfvar med händer och fötter emot alla åtgärder, som möjligen skulle kunna utvidga folkets makt. Deraf kan förklaras, hurusom, under nio sessioner af kolonialförsamlingen 1 Nedra Kanada, 122 biller rörande allmänva ämnen, som blifvit antagna i House of Assembly, förkastades af legislativa rådet, och att dessutom 47 andra lagförslag skickades tillbaka så stympade, att andra kammaren icke kunde antaga dem, utan att gifva till spillo vösendtliga principer för dess egen politiska tillvarelse. För att i grund bota allt det onda, hvaraf landet lider, begärde Kanadenserna :edan i den ofvan omtalta petitionen, att den nuvarande sammansättningen af det lagstiftande rådet måtte upphåfvas, och att folket i båda provinserna måtte erhålla rättighet, att genom val utse denna gren af lagstiftande makten, såsom det enda medlet att återställa endrägt, hvarförutan hvarken lugn eller god styrelse kunde äga rum. Genom en sådan förändring skulle folket träda i en omedelbar gemenskap med auktoriteterna i moderlandet, hvilket icke hittills kunnat äga rum, emedan det oligarkiska partiet alltid utgjorde mel!snlänken för denna gemenskap; och om en sådan direkt gemenskap någonsin var af vigt för koJonien, så är det i närvarande period, då mipisteren allvarligen sysselsätter sig med folkets behof och önskningar, och sträfvar att uppfyl2 dem. Utom klagomålen öfver legislativa rådet, förekomma i Kanadensernes petition ytterligare klagomål öfver några regeringens olagliga ingrepp i koloniens förhållanden, nemligen öfver den i Brittiska parlamentet beslutade, såkallade Tenures act, genom hwvilken alla hypotheksförhållanden i kolonien göras osäkra, och the American Land Companys act, som förlänar åt ett enskildt bolag ett uteslutande, för kolonien förderfligt, privilegium för bolagets vidsträckta jordegendom, öfverlemnar åt detsamma förvaltningen af kronans länderier, och gör derigenem ingrepp i den kontroll, som tillkommer kolonialförsamlingen öfver dessa länderier. Slutligen utgör den konfiskation af allmänna medel, som förre generalguvernören Lord Ayvlmer tillät sig, ett hufvudföremål för Kanadensernes besvär. Den såkallade deklaratoriska akten rörande kolonialförvaltningen, (Declaratory Act, 18 Georg IIl e. 12) af 1778, garanterar nemligen alla kolonialförsamlingar: 1:o attinga skatter skola kolonier påläggas af Brittiska parlamentet, och 2:0o att hela skattebeloppet skal användas under kolonialförsamlingens kontroll. Denna garanti bekräftades ytterligare genom en akt wnder nuvarande Konungens första regeringsår. Denna senare akt ville Lord Stanley, då han var statssekreterare för kolonialärenderne, upphäfva, för att sedermera äfven kunna