Aftonbladet – 15 november 1836, sida 3

afbandlat detta ämne, med en spetsfundighet, som vore bättre använd på:-en sak, hvilken kande bättre försvaras. Den insända artikelen synes hafva ett par svaga sidor, dem jag auser rätt och tillbörligt att söka blotta. Förf. synes utgå från en helt och hållet spekulatif synpunkt, utan att på det ringaste sätt Sekymra sig om, huru det tillgår här i verlden, klles huru det måste tillgå, med de ofullkomlige menrniskor och menrisko-tankar och förhillanden, som här finnas. Han antager, att sanningen alltid till slut segrar, och att följakthgen alla försök att skada i opinionen, naturligtvis genom annat än uppgifvande af diktade fakta, äro fåfänga och — obrettsliga. All slutsats, ehuru falskt dragen, från ett sannt faktum skulle vara obrottshg, hvarigenom allt, hvad man kallar ogvädinsord , fullkomligt rmåste försvinna, då det aldrig kan för någon, som nyttjat ett dylikt, blbfva svårt att anföra något verkligt faktum om den förolämpade och så säga: oqvädinsordet var en slutföljd af detta faktum; att denna var falsk, rår jag äcke för, ;pliktar åtminstone icke för. Hade fr v. Schantz vetat detta förut, så hade han helt enkelt kunnat svara sina elfva kamrater: J hafven icke mött mig man mot man, utan sammanrotat Er i en klunga, och tillagt denna handling ett skymfande epithet af feghet eller något dylikt. Det hade varit kuriöst att se, haru det tagit lag, och em de Ellofva då for tillfället varit beredvillige att för sin vederdeloman s3snvända samma ursäkt, som de nu måtte med nöje se användas för sig sjelfva, eller om de svarat honom: Ni har gjort en falsk slutsats, och det förlåta vi Er, emedan sanningen skall framdeles, om ock 50 år efter vår död, göra sig gällande och bevisa, att Ni haft orätt i ert yttrande.? — I allmänhet skall jag vara färdig att tro, det de Ellofva för närvarande äro likasom flata öfver att se, huru oskyldig deras handling var, och att de, då den skedde, verkligen trodde sig vara djerfvare, än de skarpsinnige nu finna dem hafva varit. De ansågo sin handling ursäktlig, men säkerligen på helt annat vis. De trodde sig berättigade att förolämpa; men säkert föll dem aldrig in, att det icke var en förolämpning. Vetenskapen har kommit dem till bistånd, likasom den i sednare tider gjort autokreatien ett godt handtag, emot de ecufsldiga begrepp, som det obeväpnade menniskoförståudet länge hyst och ännu hyser. De mindre klyfiige tro ännu —, och den finaste dialektik tager dem svårligen ur deras tro —, att djupt sårande förolämpningar (verbal-iojurier?) kunna finnas uti ett tillmäle utan faktisk osanning. Man må t, ex. för engelska nationen i allmänhet predika, så mycket man orkar, att ordet blackguard blott är en oriktig slutsats af gifva fakta, så kommer det ändock att kosta exa örfil, likasom ordet eraven fordom ovillkorligt ko: tade blod; man må för Kongl. Danska Ministern bevisa, så mycket man orkar, att ordet Pbevue blott kommer stundom som en slutsats af vissa premisser, så skall Kongl. Svenske Hofkansleren ändock vara färdig att upprätthålla grannsämjan med — en indragning. Min mening är icke att påstå, det blackguard i och för sig sjelft är värdt en örfil, eraven — värdt blod , eller bevue? värdt en indragving ; jag vil blott säga, att då de en gång äro tagna till det värdet, så måste också hvar och en bereda sig att betala detta pris eller ock — låta bli dem. Ord gälla såsom pengar; och antingen får man taga dem till det i kursnotan för dagen angifna värde, eller ock gå ur vägen för dem. Jag kan föreställa mig följande händelse: en arm syndare råkar att stjäla en af någon bank utfirdad sedel, som lyder på så stor summa, att ban måste stå tjufsrätt. Imedlertid upptäcker han och lyckas ådagalägga, att banken vid tillfället var insolvent, så stt, om utredning då skett, sedeln blott varit värd så mycket, att dess tillgripande var snatteri. Jag frågar nu de skriftlärde, om denna invändning skulle antagas, eller om de icke skulle döma delinqventan efter det värde, som sedeln egåe vid den tid, då brottet begicks, d. v. s. det värde. hvartill den då allmänt togs. Liknelsen synes mig fullk omligt qv vadrerande. Man må bevisa, bäst man kan, att slutsatsen vanhederlig icke borde vara va: nhederlig, Om menniskorna tänkte rätt och förnufise enligt; detta hindrar dock in; galunda, att den kan vara vanhederlig, i fall både de, som yttra den, och personen, till och om hvilken den yttras,