Aftonbladet – 14 november 1836, sida 1

RR ST a aa ,lgenemgå detta ämne, skulle föra oss allt för a långt; vi inskränka oss derföre blott till det , dilemma, hvari författaren kommer, genom a 1 1813 års krig och de allierades segrar. Att t idessa till en stor de! får tillskrifvas det Preus-Isiska landtvärnet, kan han icke gerna bestrida; men drar sig ur spelet på det sättet, att hela den gamla Franska armeen förstördes i Ryssland, att de härmassor, Napoleon år 1813 för;de i striden, voro ny konskriberade, att Preussen hade en gammal stam af trupper, med hvilken dess landtvärn införlifvades, och att det följakteligen var den gamla stammen, som eIgentligen slog beväringen. Förhållandet är Idock, att då Napoleon år 1813 segrade vid ILitzen och Bautzen, var det just med de konIskriberade, nyss komna från hemorten, emot de gamla stammarna, emedan landtvärnet ännu ej hunnit uppsättas, att hans stera fel var, det han genom vapenhvilan lemnade Preussen tid att uppsätta det, och att den enda seger han efter fiendtligheternes återbörjande skördade, var vid Dresden öfver de Österrikiska gamla stammarna... Ehuru krigshistorien nästan öfverallt visar, att vid konflikten mellan en stående, värfvad och — ej en hopföst oorganiserad mennisko-massa, men ett ordentligt nationalförsvar, fördelen varit på detta sednares sida, ärna vi derföre icke alldeles bestrida nyttan af en stående armee, och att det bästa försvaret för ett land visserligen vore en sådan, om den alltid kunde hållas, icke blott fulltalig för behofvet, utan ung, rörlig och -så lifvad af nationell anda, som jen konskription, stridande för ett nationelt än damål; men hvilket lands finanser skulle ej utItömmas derigenom, och huru förena soldatens belåtenhet med medborgarens obelåtenhet, huru undvika den menliga kollisionen emellan hans yrkespligter och hans statsborgarepligter ? I Preussen försöker, genom sin stående beväring, att lösa detta problem. Huru det kommer att lyckas den stund den väpnade styrkan behöfver anlitas, och ännu mer, hvad verkan den ofantliga militärstaten har på folkets sinnesstämning, vilja vi här icke företaga oss att afgöra. Författaren uppgifver slutligen tre reqvisita för beväringens användbarhet hos oss; det ena, som vi förut mnämnti att den måste mer exerceras; det andra, att den bör införlifvas med den stående armeen, och det tredje, att ingen lega bör tillåtas. Detta sistnämnde är en vacker fras, som i synnerhet torde fiona återklang hos de högre stånden, hvjlkas söner nästan allmänt egna sig åt krigsståndet och der de, sem ej göra det, alltid räkna på någon utväg, att eludera lagens stränghet. Om man likval någet mnärmare undersöker den, skall det befinnas, att den icke är lika grundlig som klingande. Mången far och mor, som ej skulle tveka, att låta sin son gå, döden till mör: s för fäderneslandets sak, bäfvar likväl för att honom hoppackas med de lägsta folkkla: -nes barn, smittas af deras kroppsliga och moraliska bräcklighzeter, och må hända återkomma, icke bärande ett ärofullt ärr efter fiendens vapen, men förderfvad genom beröringen med dråggen af egna landsmän. Förändra detta förhållande, sprid upplysningen och undervisningen till alla klasser genom goda folkskolor; sprid välmågan genom iudustrieas lösande ur sina fjättrar, upphöf sålunda afståndet mellan semhällsklasserne, och ingen skall klaga öfver den hedrande skyldigheten att deltaga i eit gemensamt fus erlands försvar. Vi hefva här sökt gifva läsaren en ungefärlig kunskap om insnehållet af Hr Hazelii skrift, och örmoda, det ingen, efter dess inhemtande, skall förundra sig öfver, att den blifvit belönat uf Kongl. Krigs-Vetenskaps-Akademien. Om den ifven skulle blifvit det af et samfund icke Kungiga statsmän och krigare, vilja vi ej försöka fgöra. I sistlidne Juni månad anmäultes till underökning vid Kongl. Poliskammaren, att en Varfstimmermana vid namn Carl Sjöberg sen norgon träffits liggande i sin säng med halsen ill en del afskuren, dock så, att den stora ulsådran icke blifvit skadad. l Pe ee ss Ls Hustrun var