Aftonbladet – 11 november 1836, sida 2

hof, som ännu på flere håll förefinnes af ånga fartskommunikationer, kronans båda ångfartyg Oden och Gylfe (numera kan tyvärr blott blifva frågan om det sednare) icke i likhet med de Nerrska kunna få göra någon nytta, annat än vid de tillfällen de gjort tjenst såsom kungliga lustfartyg, samt för en transport hvart år till öfningsläger. Likväl hafva dessa fartyg hvardera kostat vida mer än de Norrska Prinds Carl eller Constitutionen. Häremot göres väl den invändningen, att då dessa ångfartyg egentligen varit byggda för att ufgöra kungliga fartyg, så skulle det strida emot värdigheten af deras bestämmelse, att profanera dem genom begagnande till transport af enskilda passagerare och fraktgods, att sådant alltför mycket vore att fästa sig vid nyttans låga princip, och att den kungliga familjen väl också bör hafsa något ångfartyg för sin räkning. Vi lemna åt dessa invändningar allt det värde de förtjena. Det har visserligen varit en gammal sats att värdigheten af det som ansågs tillhöra kronan nedsattes genom användande till enskildas tjenst eller behof. Denna sats har till och med nyligen strängt vidhållits när fråga uppstått om en så billig begiran, som att i fredstid skulle gardesregemexterna till någon del kunna få anvandas till förstärknivg af hufvudstadens säkerhetspolis, genom patrullering. Denna sats, eller rättare fördom, är likväl en af dem som det mest tillhör represeatationea att undanrödja: ty man måste bekänna, att det redan utgör en tillräcklig fordran, att största delen af statens inkomster skall bekostas på Tredje och Tionde Hufvudtitlarna, utan att derjemte de anstalter, som med dessa kostnader beredas, skola vara undandragna från allt sådant användande, som kan tjena till ej blott kronans och den offentliga maktens, utan åfven allmänhetens fördel. Det förstås att bär endast kan komma i fråga de tillfällen, då icke rikets försvar tager dem anspråk.