Aftonbladet – 9 november 1836, sida 2

Jordbrukaren är ej underkastad inskränkningen af skrå, och aldeles fri från det löje, som fäster sig vid benämningen af skråbroder. Från denna inskränkning, och denna källa till missaktniug, böra äfven slöjderna befriss. Om skrånas uppkomst, natur och ändamål är mycket skrifvet. Der vackraste förklaringen säger att de uppkommit för att skydda slöjdernas idkare mot jordaristokratiens förtryck; men det är både bevishgt och naturligt, at böjelsen för association, för hemlighetskrämeri, charlataneri och egennytta haft första och största andelen i deras uppkemst, och på de flesta ställen äfven i deras utbildning. De uppkomma än i dag, om tillfälle gifves, och man behötver blott infinna sig några gånger vid ångfartygens landningsplats här i hufvud-. staden, för att åskådligen begripa hvad öfvermodet och egennyttan hos portörerne skulle förmå i skråbildriugsväg. Gif dessa portörer fritt spel, och transporten från landnicgsplatsen till den resandes logis skall saart kosta vida mer än en sjöresa af 12 till 20 mil. Det var en tid då skråna ägde en, för att kort uttrycka saken, historisk nödvändighet; de nobiliterade arbetet och gåfvo en statsmedborgerlig hållning åt en aktningsvärd klass, som måhända utom dem, skulle medsjunkit till lazaroni och derigenom: betagit det dåvarande samhällsskicket dess karakter. Denna tid, denna skrånas bättre bestämmelse , fanns aldrig i Sverige. När landsfred gällde i landet, behöfdes intet skrå för att skydda slöjdidkaren, när landsfred ej gällde, gal intet skrå skydd. Sveriges regenter eftergåfvo, fast ofta med motvilja, för skrånas pretentioner, emedan de i eafaldig välmening inbillade sig att en sko ej kunde göras 1 Sverige, om ej skomakaren, jemte de öfriga tyska verktygen, fick medföra sina Gewohnheiten. Och hvad arbetets mnobilitering angår, så må den, som känner skrånas upptåg och Gewohnheiten, samt de fördomar och den inskränkning i synkretsen dessa Gewohnheiten hos idkaren beverka, bäst afgöra huru mycket slöjdernaj genom dessa upptåg etc. stigit i Svenska folkets aktning. Mot all nyhet och all förbättring i larbetsmethod hafva skråna fortfarande i vårt land lemnat en hållfast barrigr; ett bevis för den som förstår historien, att de här endast existerat i sina missbruk ). Hvad man numera kan tilltro sig uträtta med dessa skrån är obelgripligt. Säkert är att de inom handtverksklassen bibehålla de råa bruk, som afskräcka hvarje ömsint målsman att förtro sin pupills I uppfostran åt verkstaden. Men deraf att skrånas reglering utstrykes från jlistan på statsbestyren, följer icke ait en doku menterad arbetsskicklighet skulle förklaras utan värde. Dan är ett kapital, en borgen, som, li saknad af någon annan bör forsäkra innelhafvaren om inträde i ett samhälle, der man elI) Att en som idkar stadsmannanäring, bosätter sig tätt utanför tullportem, för att begagna t stadens fördelar, utan att deltsga i dess onera, vere en orättvisa; men detta är en redan reglerad municipalfråga, som har intet att I skaffa med slöjderna, i och för sig sjeltve I betraktade. I ) Ett färskt bevis i detta hänseende är den I ovilja, med hvilken Teknologiska Institutet af skråmastare blifvit mottaget. Många mästare hafva med största förtrytelse åsett en och annan gesälls besynnerliga grill att besöka söndagsundervisningen vid detta institut, och gesällerne räkna en sådan grill ännu som ett förräderi. Ibland löjbga skråhistorier erinrar sig författaren hur han en gång oförmodadt inträdde i en gelbgjutareverkstad, hvilken, som hvarje skråkännare vet, är ett af de heligaste rum i skråannalerna. Digeln var upptagen, men utslaget kunde naturligtvis ej ske under en profans ögon, och ägaren göt den alltså — i spisen; der den i någon åt ena sidan skrapad fugtig formsand åstadkon ett förskräckligt buller. Lärgossarnes: häpnad öfver denna påtagliga verkan af onda ögon, kan icke beskrifvas. En hedervärd skråbroder hade 1 eit kemisist labora-. torium lärt sig afspränga ett pgias medelst gnoidning mot ett omslagei snöre; en annan hade lärt detsamma och herrarne råkade i tvist om rätta fmethoden. Jag sade den ene slår ena ändan af snöret om lifvet och a fåster den andra vid fönsterkroken v äv Visste jag icke det? inföllj vederparten i ME . t