Aftonbladet – 9 november 1836, sida 2

hvarje papperssäljande auktoritet ja ech amen. De bedja alla för sin sjuka mor — förstås attlg de hafva en och samma — ett stycke gammallt malade imaginaire, som vill dö på att hon dörd och alla hennes barn, så snart iönstret ställesa på glänt för landiluften, och som aldrig blirn trisk, så länge någon doktor vill förtjena påjs att skrifva recepter. Wet bjelper icke att man qc visar henne att fönstret redan i många herrans i år, för pengar och goda ord, stått öppet: — tylt icke har någon med dessa medel gått miste om if nöjet att försöka sin lycka på landet — det l bjelper icke, ty hvad bhjelper mot inbillning.s En hvar vet likväl att städer merändels upp-ic kommit genom småningom skeende samman1 flyttning af handlande och handtverkare, ochi: att de icke alla, till favör för någet färdigtankt , system, kunna dokurnentera sut nobla ursprung is från en borg. En hvar vet ock att städer än ili dag existera just i ock genom nyssnämnde idl4 kares behof, att på ett ställe samlas till så stor ji mängd, att visshet om tillgång på varor jemte : konkurrens vid deras afyttrande, kunna lockal: landtmannen att besöka dem, samt att der läget! ej varit gynnande, eller der drift saknats, stä-j: derne nedsjunkit under byarne. Slutligen må-l: ste de, som i detta mål velat något lära, ejli vara okunnige om, att i vårt land vissa handtverkares vistelse å landet, är rent af nödvändig, i att dessa för orten nödvändige handtverkare, ! sällan äro bergade (någon välmående, om icke l: en eller annan, som gjort lycka på landtbruk, ; bar författaren ty värr aldrig förefunnit), samt: att de få, för orten icke nödvändige , dem ar-l; modet eller en gäckad aptit efter lågt pris pål: Hifsmedlen drifvit ur staden, innan kort blifvit: fattighjon. Dessa grunder böra förmå städerne, att sjelfmant yrka, hvad de dessutem ej kunna hindra, slöjdidkarens fullkomliga frihet i valet 4 laf bostad, och att sålunda, åt jemlikheten imför! lagen bringa ett offer, ej af en fördel, utan afl: en fördom. Detta är ett af dei menskliga lif-: vet sig ofta erbjudande, men sällan begagiade. tillfällen , att medelst offret af en inbillad för-: Idel vinna en verklig. Ty låt oss tills vidarel inbilla ess, att de smulor, som vid en och annan riksdag fallit af konungarnes bord, och afi riksdagsmannen blifvit uppheratade under namn af borgerskapets privilegier, ännu egde kraft att nära, åtminstoue hoppet, låt oss derjemte inI billa oss, att landtmannens förtryck vere stäI dernas uppkomst, och låt oss, för att beverka I detta förtryck, hoppas att städernas privilegier tl ännu skulle kunna återlifvas genom en juridisk be! visnings klyftigheter: hoppet om privilegiernas å5 terlifvande skulle dock aldrig uppfylla hoppet l om landtimannens förtryck af det skäl, att der I privilegierne äro som aldra honungsötast mot: städernas slöjdidkare, tillåta de dock alltid landtI mannen nödvändige handtverkare, och med tl denna tillåtelse kan mycket uträttas. Jerdbru-! 1 kande ståndet, som delar det slöjdidkanrdes villI! farande tro, att det är konst, ej natur, som dra-:; ger näringarne till staden, skall vedergälla stä dernas motstånd med aila de medel, som ett I öfverlägset inflytande i förbund med tidens riktI ning till naturlig frihet ger vid handen, och ehuru utgången af striden ej ar tvetydig, skall Iden dock så länge den foertfar icke gynna stäI derne än mindre slöjderna. Genom sjelfmanad tl eftergift skola städerne åt sigsjelfva ech åt slöjderne I förskaffa ett stöd af majoriteten , som under ) närvarande beskattningsoch reglemepteringslust t ej vore att förakta. Detvore här på sitt ställe att undersöka giltigheten, den juridiska, som den statsekonomiska, af de författningar, hvaraf man änmnu vill sammanflicka privilegier åt städerne, ech att med detsamma bestämma huruvida dessa privilegiers upplifvande i hvad de Iröra slöjderne, vore nödvändigt för Svenska fo!jkets grundlagsenliga fyrdelning; men till denna undersökning, som fordrar större utrymme, lemnas troligen innan kort en serskild anledning, hvarföre den här förbigås. Oberoende af alla privilegier, består den tvist lagstiftaren här har att pröfva, uti landtmannens påstående, att näringarne hafva ett naturligt, hem på landsbygdeny och stadsbons påstående, att de naturligen I bo i städerna Efter en nu mycket älskad justemilieuprincip, måste alltså en jemnkning ega lrum, och lagstiftaren med stor klyftighet för-), kunna hvilka slöjder naturen bestämt för lan: det, och hvilka den bestämt för stadens — Vil lemna dessa klyftigheter åt dem, som af egenkärlek: eller egennytta presumera sig vara komnetenta domare öfver nhåturens lagar och tidens I