Aftonbladet – 8 november 1836, sida 2

ligen utkommen språklära af Winge. (Slut fr. N:o 32) En gifven sats torde vara, att barnets första undervisning icke bör utsträckas till mångahanda kunskaper, utan inskränka sig till en, eller högst några få, som kunna väcka och utbilda sinnet för det regelbundna vetandet. Man har mycket tänkt öfver den frågan, hvilken vetenskapsgren bäst passar till denna första undervisning, till denna väckelse af tankeförmågan i sllmänhet. Besvarandet af denna fråga hvilar på psychologiska observationer öfver den ordning, hvari vetenskapernas problemer, d. v. s. behofvet af själens verkszmhet, vakna hos menniskan. Sist af alla vakna den reat speculativa vetenskapens frågor, de om själens verkningssätt och det öfversiuliga; och likväl har man i allmävhet försökt först bibringa barnet kunskaper häruti, hvarigenom också det högsta oftast råkat blifva utanlexor och papegoje-pladder utan att sedermera kunna få sin höga rang i själen, just därföre att det för bittida pluggades in såsom utanlexor, vid hvilka ingen tanke fästades eller kunde fästas. Härmed vare dock isgalunda sagdt, att man kan för bittida väcka känslan för deita högsta af allt vetande. Men dogmatik! dogmatik!?! — O, huru mycket ondt bar icke den blinda välmeningen gjort här i verlden! Att den vetenskap — eller, om man så vill, de vetenskaper — som hvila på yttre åskådning, tidigt blifva ett behot för själen, händer någon gång, men icke så ofta, att det kan konstituera en allmän regel för uppfostringen. Denna vetenskap är visserligen den, som sszarpast hvässer tankan eller åtminstone tvingar tänkandet till bestämdhet och sans, och således bäst bortrensar den olycksaliga fallenheten för opestämda tycken, i stället för bestämd visshet — dennå sjukdom, som qväft så månget ädelt frö till ljus och sanning, men, såsom vi sagt, den vaknar i allmänhet icke nog tidigt hos barnet, för att kunna antagas såsom första undarvisniogsämnet. Det första, som barnet lär genom härmningsbegär, är att zala — vi nämna naturligtvis icke de första och enklasteifysiska rörelserna — Och ingen ting är otvungnare än den tanken, att man bör söka för barmet utreda grunderna för det första,: som det lärer. Språkbyggmaden har således blifvit det första, som man sökt utreda för barnet, och detta sned så mycket större skäl, som deana vetenskap kan göras mindre abstrakt än de flesta andra, åtminstone till att börja med. Språkvetenskapen i sin högsta stränghet är visserligen icke barmmessigare än mången annan vetenskap; men en sats derutur kan lättare fattas afsöndrad, än en geometrisk sanning. Den satsen t. ex., att subjectet och verbet måste vara af samma numerus, är kanske i sig sjelf icke enklare än den, att alla tre vinklarne i en triangel äro lika med två räta; men barnets erfarenbet, ati så är, i förra fallet får till en början ersätta kunskapen Åhwarföre så är, då deremot ingen erfarenbet har sisat sjelfva faktum i det sednare förr, än alia de föregående satserne äro bevista. Den omständigheten, att språket är barnets första erfarenhet, frambringar både behofvet och möjligheten att meddela den första vetenskapliga undervisningen i språkets byggnadoch rörelse-lagar. Då man således är temligen ense, att första undervisningen bör ske i språk, och tillika afgjordt är, att en abstrakt och allmän språkvetenskaps bibringande icke är möjlig till en början, återstår således den frågan: hvilket är det språk, bvarmed början bör ske? Vi utgå ur den sats, vi redan antagit, att det icke lönar mödan att försöka leda barnet till upptäckande af de okända grunderna tll ett lika okändt factum. Behofvet och lusten att få veta, hvarföre något är, om hvilket jag vet att det är, väckes lätt hos barnet; men en oformligt större möda fordras, om man vill först inprägla Awarföre och sedan att. Detta har imedlertid varit den garula methoden att bedrifva barns undervisning i språk: man har tagit eit främmande, ja ett med modersmålet till stam och formationssätt fullkomlig! stridande språk; så har man hbegynt med att inprägla reglor, med sina tusendetals undantag, för att inprägla hos barnet, Awarföre det bör hets så eller så , öfverlemnande åt en långt aflägse framtid den upptäekten, att ett språk verkliger fuenits, der det hetat så. De fleste torde kunns Ibesanna, vår egen erfarenhet i afseende på de första bataljerna med ego, tu, ile, mensa,