Aftonbladet – 5 november 1836, sida 3

ofullständigt genom bristen på artiklar, hvilken föder otydlighet och hindrar uttryckandet af mången fin nyancering. De latinska ändelserna äro i de flestas ögon en fördel, jemnförda med den moderna lyxen med partiklar; men också har mau drifvit ett I skadhgt efguderi med, i synnerhet, der latinska grammaikens casus: alla moderna språk, om de blott ega en eller två casus, måste pinas och sträckas, tills de förete ew ömkligt aperi af de sex casus. Å andra sidan måste man hugga bort i andra språk, eller rättare i de primitiva hegrepp, som de måste hysa, hvilkas modersmål har flera casus än latinet. Likasom den födde tysken måste förundra sig att höra talas om flera än fyra casus, engelsmamnen, dansken och vi om flera än två, och nahenaren, fransmanmcen o. s. v. om fiera än en, likaså måste ryssen undra, hvarföre m:u vill göra ihop en sorts allmän grammaiik med blott sex casus, då hen sjelf är uppfödd vid sju, ech finsen hvarföre man kan vara nöjd med mindre än tretton, såsom han har. Omöjligt är, med ett erd, att bestämma, huru månaga c:sus böra vara enligt sakens natur, ellec hvar ändelser225 bruk bör upphöra och partiklare ras vidtaga. Att uppfinna ett språk med så månufgaldig casuslformation, alt alla preposuioner kunna unsbäras, lärer i alla fall vara otånkbart; och, strängt vetenskapligt taladt, läver således blifva Omöjligt att bestämma, hvilket formationssättet har företräde. Kanske är ändock franskan och dess systrars ena casus, vid närmare besinnende, den förnultsenligaste ; den, som lärer sig et af dessa språk, behöver åtminstone icke b åka sin hjerua och frukta ständiga misstag, då han vill ntfinwva, hvar flexion och hvarest partikel skola användas. Vid den första språkuudervisningen är detta i synnerhet ett förfärligt onus. Vid mognare år laltar man lätt skilnaden mellan t. ex. ire pedibus ech ire cum pedihus; men års tråk fordras, för att inprägla den hos barn, i synnerhet em dst skall pluggas in ger om reglor och ej tår nötas in genom vana, I allmänhet kan man antaga, ett det är hitr2, om man lärer först, huru det är, Öech lenpnar åt dena egna combinationslörmågan all utgrunda, hv arföre det är. Latinet eger verkligen er hop kråvgliga finheter, som göra dsÅt ogement svärt, såsom första undervisningsämnet; och man har kanske allt för litet rådfrågat menniskonaturen, då man envisats att göra det d.ruill. -Fordom måste det vara det första, emedan det var det enda; och man har af idel fördom och gammal vasa velat bibehålla den orimliga ordningen. Man har jeavisats med latinet, på samma sålt som gamla personer envisas att icke ufl:gga den :clådedrägt, hvilken de buro i de dagar, då glädje, lycka och kärlek stodo dem till buds. Pessa ijutva minnea fösta sig vid det, som åtrsljde dem. Om en man, som lyst genom lärdom och, efter en derigenom förvärfvad ära och lycsa, hvilar ut i sitt otium cum dignitate, skulle fästa sig med förkärlek vid den undervisnivgsmetod, hvarigenom haus eget snille utvecklades, och jsnse dena för den ändamålsenligasie, så egde man lika litet att undra derpå, somi allnågon anser den klädedrägt vackrast, i hvilken han gjort sitt inträde i verlden och eröfrat beundran och lycka. Begge kunna misstaza sig; men deras misstag förjenar dock aktning, Denna får emedlertid icke sträcka sig snda derhän, att deras utsago antages såsom orakel, emot bättre skäl. (Forts. e. a. g.) Id