Aftonbladet – 4 november 1836, sida 2

dem, som man af konsideration velat undangömma eller skona. Herr Ahman har likväl uti sina framställningar på intet vis varit skonsam emot mina ebekanta personlighet. Då han med synbar svårighet experimenterat med vederläggningen af mina anmärkningar, har kan så mycket ledigare gått löst på min person och dervid hopsmort en mängd till saken icke hörande ämnen, eller åtminstone så heterogena, som om ett: Misce, detur, signetur! — Att mina anmärkningar dervid skulle signeras som smädelse, var naturligt. — Beskyllning för smädelse är ett nödfallsvapen, som alltid ullgripes af den, som emet förmodan får se sina, till deras natur offentliga, handlingar under diskussion framdragas. Detta noödfallsvapen är ett abracadabra, med hvilket man ogement lätt fäktar, och kan man dervid tillika framhålla in compendio alla sina goda verk och gerningar, så tror man sig göra ett förfärligt nederlag bland sina motståndare. Men sådant hocus pocus förvillar nu mera endast barn. Jag uppmanar hvarje upplyst läsare, att sammanhålla mina första anmärkningar med Hr Åbmans pathetiska svar! De förra angå endast sak. Det sednare röjer ett ängsligt jägtande efter orena motiver hos anmärkaren, och Hr Åhman synes ana sin anmärkare på nåra håll. Hr Åhman kan likväl tranquilisera sig dermed, att hans och anmärkarens banor äro så väl skiljda, att all tanke på orena bevekelsegrunder vore en absurditet. Men anmärkaren har erkänt och erkänner, att han lågade af harm öfver att se det en bildad läkare, vare sig af obetänksamhet eller af konsideration, tillåtit sig en egenmäktighet, hvarigenom en olycklig ung man kunnat genom en harfotnyttjande Kämnärs-Rätt psr grace nedmyllas, utan att få så mycken upprättelse, att dess begrafning blef till följe af lag hederlig; och utan att den, som sannolikt beredt den uage mannens förstörande förtviflan och hvad derpå följde, blef föremål åtminstone för en straffande allmännare imdignation, då han just genom det olyckliga dödsfallet friades från all fara för lagens efterräkning. — Anmärkaren beklagar mycket, ait Hr Åhman blifvit så hårdt träffad, att han nödgats framhålla sina 21 tjensteår, sina fordna medicolegala betyg, med flere vackra saker, som ammärkaren likväl aldrig velat fördunkla. Hvad som ändå bör skänka Hr Åhman någon tröst uti bedröfvelsen, är väl det glada medvetandet, ätt icke vara föremål för något odium theologium — det vådligaste af alla odia från urminnes tider! Iterum Rationalis.