Aftonbladet – 3 november 1836, sida 2

och annan utländsk vext brottas ännu med klinatet på allmänningarne. Slöjdernas idkare, om ock deras nytta någongång af Sveriges besutna medborgare erkända, ansågos dock såsom statens huskarlar eller legohjon, och huru väl denna åsigt bibehållit sig, derom vutnar, bland annat, en aktad biskops, en snillrik och med orntidens minnen förtrogen skalds nyligen yttade förtrytelse öfver borgarebarns oskäliga djerihet att vända blicken mot samhällets höjder. Oaktadt denna vanvördnad för slöjderna uppstego likväl de borgerliga näringarnes idkare tili ett serskildt riksstånd. Historien uppger utryckligen några af orsakerna till denna ara; ett något öfvadt öga upptäcker derutöfver inflytelsen af det auseende borgareståndet ägde i främmande land af regenternas fåfänga och härmniagslust, i förening med deras önskan att innehafva patranaget öfver den klass, för hvars gömmor representanterna at jordbruket tycktes äga en så frivillig böjelse, en böjelse, den man genom tjenliga madel än vidare kunde föröka, ifall man någongång skulle finna för godt att, utan det egentliga folkets betungande elier knot, skörda sin andel af dess sparkista, och taga från den rike, hvad man ej velat taga af den fattige. Denna patronen3 åsigt, förenad med klientens känsla af så väl sin — sit venia verbo — pekuniära värdighet, som sitt behof af skydd mot intrång? och åt folkets missaktning, gåfvo åt förbundet mellan Styrelsen och Borgareståndet den prägel, hvilken det ännu temmeligen onött bibehåller. Båda kontrahenterna hatva visat hvarannan tjenster och återtjenster, så långt egna fördelar och tredje mans känsla af sin rät kunnat medgilva. Från dessa samverkande orsaker härleder sig ock den fordna stadslagens oförmärkta reduktion till blotta kungliga skyddsbref eller såkallade privilegier och ekonomiska författningar , derifrån ock borgarståndets eller städernas evinnerliga not, eller knotande bönfallan om ändteligt skydd mot dess evigt vakna onda genius, intrånget. Men den klass, hvers existens ej eger säkrare värn an ett kungligt skyddsbref, ej bättre grundad lag än de, från en interesserad, och för ekonomiens nycker oupphörligt blottställd styrelsemakt, utgående ekenomiska författningar, dem ett Vi med Guds nåde efter behag omstöper, dea klass är icke fri i det lad, der lagen, ehvad man än må invända, utgått från folket. — Dess medlemmar kunna befiana sig bättre eller sämre, allt efter styrelsens större eller mindre klokhet, rättvisa, bevågenhet och förkärlek, eller tvertom — deras ställning liknar i detta hänseende främlingarnes —, men sjelfva klassen, ty om individerna är här icke fråga, skall aldrig rota sig, aldrig sammangro med folket, aldrig erhålla dettas oberoende harmoni, ehvar man än må rekrytera den.) För att på den näringsidkande klassen inympa oberoeadet finnes ingen annan utväg än att emancipera den under författningarne och ställa dess yrke undan lag, d. v. s. i paralel med det yrke, hvars representanter från urminnestid utgjort Svenska folket. . Fåfängt skall man, genom en ny, om än liberalare törfattning, söka lindra det gamla förbundets beroenide, och lika fåfängt skulle man försöka att gejnom en akt af förlikning, mellan! styrelsemakten och näringsidkarn, vid hvilken tredje mans rätt lemnades ur sigte, göra sig sjelf en lag; Itredje man, folket, skall icke erkänna den, derest den icke i allo, d. v. s. så väli afseende på stadgarne, som den lagstiftande auktoriteten öfverensstämmer med det som af folket Irakoas för lag. Första steget till denna emanI cipation hade varit ett erkännande att slöjderna skola njuta simma hägn af staten som jordbruket, och att deras idkare för framtiden ej Iskola vara underkastade annan lagstiftare än iden, som i egentlig mening kan stifta lag för I heia Svenska folket. ) Många och måhända främst en del slöjdidkare torde förneka tillämpningen af allt detta på Sveriges näringsidkare; tills vidare hänvisa vi dessa tviflare till våra gamla riks dagsförhandlingar, till de bemödanden hvarigenom man sökt bortadvocera koncessionen 1809, till den ståxdpunkt, på hvilken Sver