Aftonbladet – 2 november 1836, sida 2

THEATER. Friskytten? är förskjuten. Det var i fredags icke halft hus. Visserligen är också denna opera icke numera allt hvad den var i sin börjsn. En jemförelse mellan Herr Sällström, då han först uppträdde såsom Max och så som ban nu uiför denna roll, ger axlcdning till de allvarsammaste beiraktelser, såsom det alltid heter i landsorisbladen angående årsvexten. Så länge han får röra sig på jemna fölhet, i sopranens lägre toner, går det ännu ofta ypperligt, och det är då i hans sång detta veka, detta ljufva, svärmiska, som allud varit honom eget, men så fort han skall uppför i den högve skalans backar, hör man genast att det tynger honom öfver bröstet, och han förmår icke mera taga ut stegen. Det synes OSS, som gjorde man bäst, att i tid vara betinkt på någon, om än icke alldeles fullkomlig, ersättning för Herr S. , för det fall, att ett oblidt öde skulle mer och mer inskränka antalet af roller för hans portte, och vi förundra oss ölver, att man icke låter Herr Rebach, den enda af iheaterns nuvarande sångpersonal, som torde kunna komma i fråga till em sådan succession, någon gång öfvertaga en större roll eller åtmiestone en eiler arnan qväll alternera i en sådan, för att förut vinna någon theatervana och hemmastaddbet, i händelse han förr eller sednare skulle blifva tvungen att helt och hållet öfvertaga den. Hr Fahlgren går sin egen väg, och låter icke mer genera sig af någonting sådant der lumpet, som roll och aktion. Alliid samma välbeställda grossörlighet eller brukspatronlighet! Detta kan händelsevis i vissa roller vara på sin plats, men det händer också, och detta just i Kasper roll, att det icke är det, Vi hafva aldrig,