Aftonbladet – 27 oktober 1836, sida 2

AA OMM ve ff ESvM RASAR FREFEERR WAS SPF Re NS sannt, att Carl höll ord; men bättre hade han gjort, om han tillåtit Lagerberg hålla ord med hämnden öfver Pultavas nederlag. Dessa historiska verksaker må vara tillräckliga för att bedöma Konung Carls hjeltestorhet, och för att draga en slutsats, antingen olyckan ! vållat K. Carls fall, eller K. Carl sjelf vållat sin olycka. I mer än 30 år har Insåndaren förstått, att K. Carl var afnaturen allenast ämnad till en tapper korporal, eiler kornett, således en eller två grader förmer än Volaire ansåg honom vara. Vi vilja nu fortgå till jemförelsen mellan K. Carls plan och Napoleens att eröfra Ryssland. Vår öfvertygelse är, att Napoleons pian kunde möjligen lyckas; men att deremot K. Carls plan kunde ej annat än misslyckas. Kejsar Napoleon eröofrade Moskow; och om ij Hufvudstaden ej uppgått i lågor, så hade fred) blifvit afslutad, och Napoleons återtåg hade varit betryggadt. Men ehuru Napoleon nödsakades lemna Moskows askhögar, hade ban ändock relrätten fri: till Smolenskos.och sedan till sin Hufvudstad; det var vintren, ej fiendens vapen, som förstörde hans armee. Hjelten behöll ännu alla fassta platsar, till och med Danzig, som han förtrodde åt den tappre General Rapp. Ehuru olycklig utgången var, kom ej blott Napoleon tillbaka till Frankrike utan äfven en del af haas armee och nästan alla hans Geneiraler, dem han sedan använde i det stora Tyska kriget. Annorlunda var förhållandet med K. GCarl, ty 1:o Hade han dragit General Lewenhaupt med sexton tusen man från Liffland; så att redan före nederlaget vid Pultava var Liffland, Estland och Ingermanland i Ryssarnas våld, samt grunden lagd tll Petersburg. I Lewenhaupts dagbok, skrifven under fångenskapen, påminner sig Ims. hafva läst för mer än trettio år sedan, ait Lewenhaupt fiek ej ringaste underrättelse hvad väg han skulle marchera, för att hinna stora armeen; hvarföre Lan i ovisshet nödgades tåga genom skogar och ödemarker, och slutligen blef omringad af hela Ryska armeen vid Liesna, der han skulle blifvit totalt förstörd, om han ej detacherat tretusen man, som i nödens högsta tid angrepo, Ryssarna i ryggen och afgjorde slaget. 2:o Förde K. Carl ett krigssätt, så att äfven om han segrat vid Pultava, skäll han ej kunnat eröfra Moskow. Genom sjelfva segrarna skulie han småningom förlorat sin arme, Pultava var en liten usel fläck, på hvars eröfring ej var värdt att spilla ett hundra man. K. Carl hade bordt gått den förbi med raska marscher, och ej stadna förrän framför Moskows portar. I stället låg Carl nära tre veckor framför Pultava, och ville ej storma platsen, förrän den var väl befästad, då KE. Carl fann lika nöje uti att låta sina ryttare rida öfver vallar och grafvar, försedda med korsvis ställda pallisader, som att i Carlskrona rida opp på timmerhögen. 3:o Hade Carl genom ett enda nederlag förlorat allt och ieke ens försäkrat sin reträtt. Genom detta ofärsvarliga fel måste han sjelf fly tiil Turkiet; och armdeen var tvungen att gifva sig fången. Afven om den genom Rysslands ödemarker hade kunnat slå sig fram, hade den icke ens msra någon tillflykt inom gränserna af Liffland, som var numera i Ryssarnes våld. Man känner ock, att Stenbock förutsade olyckan; han visste väl icke, att den skulle intröfla vid Pultav2; men han visste dock, att den icke skulle uteblifva. Det var äfven derföre Stenbock utverkade att blifva General-Guvernör i Skåne, der han fyllde sin plaisi alla afseenden. Lundblad förmenar, att om Stenbock haft befalet i Pohlen i stället för Krassow, efier slaget vid Pultava, skulle stora armten kunnat komma tillbaka till Peblen. Men dertill hade fordrats, att Lewenhaupt sökt slå sig igenom, i stället för att genast kapitulera; men ban bevisar af flera skäl nödvändigheten i den dagbok, som Lundblad troligen icke läst, åtminstone ingenstädes citerat, hur stort ljus den ock sprider ofver alla de ämnen, som äro föremål för Lundblads första del. II öfrigt förtjenar följande änmärkas: 1:o De store Fältherrar K. Carl i början :använde, hade han ärft, liksom riket, efter sin kloke fader. 2:0 Under 18 år framdrog K. Gerl ingen enda duglig fältherre. Lybecker gaf han det wvigtiga hefälet att försvara Lifland; Krassow, att hålla PohIlen i lydnad; men de voro endast tappre parti-. sänvare Htan hufrnid ellar Indigter far att häpre