Aftonbladet – 25 oktober 1836, sida 3

utan sina vådor och betänkligheter. I hvad mån den ena som den andra lyckats att ersätta sin föregångerska, derom lära meningarna nyansera. Oss synes det gifvet, atti fråga om tilldelande af priset åt endera af de båda skådespelerskorna, såsom rollerna nu utföras, M:ll Högqvist redan på förhand eger i täflingen en bestämd fördel på sin sida. Samma konstnärs karakter af afgjocd qvinlighet hos dem begge, ställer nemligen bär M:ll Högqvist mera på Isin plats, på samma gång den gör, att Fru Eriksson hör befinner sig i ett nästan helt och hållet främmande element. Man har sagt, att Mil H. i ännu högre grad än fru E. är alldeles för litet drottning. — Vi medgifva det, 1 allmänhet, men den ena rollen fordrar också icke lika detta skaplynne af yttre majestät som den andra, och i vissa momanger, t. ex. i slutet af sceren uti tredje akten mellan Elisabeth och Maria, har M:ll H:s aktion tyckts oss ega fullt ut lika mycken värdighet och konungsbyg hål ning som Elisabeths. I den långa afskedsscenen i sista akten, i flera ögenbliek, såsom vid Bu; leighs och Leicesters företräde, ytterst svår, förlorar M:ll H:s, annars med både förstånd och känsla genomförda spel, genom det monotona och, oaktadt de modifierade uttryck hon bjuder till ait nedlägga deri, i längden trettande uti hennes deklamation. En annan theaterreferent her föreslagit att låta Herr Stjernström få mo: taga Mortimers roll, i stället för Herr Wennhom, och vi kunaa icke annat än häri instänma. Ått döma af det förhoppningsgifvande sätt, hvarpå Hr S. nyligen uppträdde i Den okända Sonen , tyckes utaf nuvarande theateppersona ingen vara till denna roll bittre qvalificerad än han. Herr Wennbom har i andra stycken, vi veta och erkämna det, mycken för tjeost om Åengl. sheatern, men år visst icke kallad att spela en sådan roll sora Mortimer, och mean gör orätt att anlita hans beredvillighet, der han, hvad som ganska lätt borde kusna förutses, aldrig kan vara på sin plats. Om Herr Almlöf behöfver man icke säga mer än ett ord, — i denna roll ar ham Ciwsar. — I söndags gafs ?Den wandrande Riddarem för i det närmaste fullt hus. Af föregående representationer känner mar nogsamt, att oaktadt flera ypperliga musiknumror och den verkligen utmärkt väl arrangerade balletten , denna pjes, till följe af handlingens och karakterernas trivialitet, sällan och aldrig varit lycklig att ega något större publiecum, och man torde således kunna antaga, att det gynsammeare förhållandet denna gång härledde sig från den omständigheten, att operan företräddes af en ta bleau vivant, Gustaf dena Andres frieri, efier Sandberg. Vi inse väl alla svårigheterna vid detta slags sceniska framställningar , men, att sluta efter den lycka hos publiken detta försök vunnit, synes det, som det skulle löna mödan, ait, sålänge de ännu ega nyhetens behag, då och då interfohera med en tableau de annars skäligen enformiga Fransyska komedierzna. Hvad ifrågavarande lefvande tafla, Gustaf II:s frieri, beträflar, så är visserligen gruppen rätt vacker, och intresserar synnerhgast för Herr Pfeiffers frappanta likhet med de porträtt man eger af Guldkonungen, men kompositionen synes ess för öfrigt ega i och för sig nog litea betydelse. En tablezu efter t. ex. Teniers, — och vi vete icke hvarför det vore alldeles omöjligt att arrangera en sådan, -skulle säkerligen ensam gifva bättre recetter, ån ett helt tiotal afVäktare? o, m.?d