AVN MVIM PMM MV ÖMMAR 0 endast förvärfva oväsendtliga rättigheter. Den patente:ade Norska Adeln bestod för det mesta endast af inflyttade Danska familjer, som förvärfvat egendom i Norge eller ditkommit som embetsmän. Vid adelns fskaffande legitimerade sig endast 13 familjer , såsom adeliga. Det var således icke för att motverka ett mägtigt stånd, som Adelns afskaffande år 1815 för f örsta gången föreslogs Storthinget, utan hufvudsakligen för att beröfva Konungen ett medel, att genom ett privilegieradt stånds förökande skaffa sig ett parti, som lätt kunde vinnas för den Svenska inflytelsen. Detta förslag förnyades 1818 och erhöll gällande kraft den 1 Aug. 1821. Härigenom bestämdes, alt de personer af adliga familjer, som vid det derpå följande Storthinget år 1824 legiumerade sig som sådana, äfven hädanefier skulle för sina personer anses som adelsmän, utan att likval kunna öfverflytta adeln på sina efterkommande , så att vid deras död upphör allt Norskt adelskap. Visserligen har härigenom, såsom det heter i den oftanåmnde artikeln, en stor olikhet med Svenska författningens grundelementer uppkommit; men Norrmännen anse denna som en för dem aildeles främmande institution , och dessutom har en blick på Sverges historia lärt dem hvilken öfvervägande inflytelse a deln kan vinna äfven i ett konstitutionellt land. Det var just detta man ville förebygga medelst Norska konstitutionens princip, hvilken blott erkänver ett enda stånd, under det Sverge har fyra, som äro korporatift åtskiljda på Riksdagarne. Om man påstår, att Norge är en börda för Sverge, och ger det ingenting, utan tvärt om fordrar tillskott, så är detta en uppenbar origtighet. Norge har aldrig erhållit några tillskott af Sverge, och ej eller behöft den; ja, de Norska finanserna befinna sig till och med i eit vida mera blomstrarde ullstånd än de Svenska, och Norges statspapper eftersökas jemväl i uslandet, ätvensom välståndet i Norge på ett otroligt sätt tillväxt sedan 1814, och ännu är i stigande. Om ingen omständighet inträffar, som föranleder utomordentliga utgifter, skall Norge år 1546 bafva helt och hållet utplånat sin statsskuld.? I anseende till Statsministern Lövenskiolds fällande, innehåller artikeln äfven flera origtigheter. Enligt konstitutionen samlas Stoithinget hvart tredje år, och förblifver lagligen tillsammans i tre månader, nemligen frön d. 1 Febr. vil den 1 Maj. Om det inom denna tid ej kan afsluta sina göromål, så måste det, för en längre sammanvaro, inhemta Konungens samtycke. Nu äger Konungen visserligen rätt, att upplösa Storthinget, när det varit tillhopa i tre månader ; men konstitutionens 30 Q. föreskrif ver uttryckligen, att om eit Konungens beslut skulie medföra skada för landet, är det Statsrådernas pligt, att protestera deremot. I närvarande fal protesterade också de båda i Stockholm närvarande Statsråderna mot Konungens beslut att upplösa Storihinget, emedan en väsendthg olägenhet derigenom tillskyndades staten , då flera i kommitcerna slutade arbeten nu å nyo måste företagas och budgetten ännu icke var bestämd. Endast Statsministern Lövenskiold protesterade icke? Norrska Storthinget väljer, som bekant är, för tiden af sin sammanvaro, mom sig Lagthingets ledamöter, hvilka bestå af en fjerdedel af hela Storthingets. Lagthinget fungerar nu som första kammare. Den öfriga delen af Siortbinget kallas Odeisthing, och äger initiativet. Odelsthinget fann det ministern Lövenskiold gjort s:g skyldig, att ej hafva uppfyllt de, genom konstitutioneas 30 S. honom foreskrifna pligter, och ställde honom derföre under r iksrätt. Denna utgöres af Lagthiogets medlemmar och Högsta Domstolens assessorer. — Ifrån denna domstols utslag gifves ingen appell, och blott i händelse af en dödsdom tillhör Konungen benådnings-rätten. När nu artikeln säger: Man har neddragit saken till en merkantil mäklare-historia — en minister, anklagad för högförräderi, blir fri från misstankan derföre, genem det han betalar 1000 R:dr, — så skulle man tro, att dessa böter utgjorde ett mildrande straff för högförräderi. Mea nu var ministern Lövenskiold alls icke anklagad för något sådant brott, och Riksrättens utslag är helt och hållet enligt med lagen af den 7 Juli 1828 rörande Ministrars och Statsråds ansvarighet. Enligt denna lag, kan Riksrätten, såsom straff för högförräderi. fälla till döden. eller till