3 Bö OO NO dn underråstelse, att dervarande Storthing (Fuksrätt) dömt StatsMinistern Lövenskjold att böta 1000 R:dr. På detta sätt har denna angelä-. genhet, som en tid sysselsatt båda rikenas uppmärksamhet, blifvit neddragen nästan till ena merkantil mäklarehistoria, och en Miaister, som var anklagad för statsförr?deri, blir fri och ledig från denna misstanka, derigenom, att han betalar 1000 R:dr. Autingen var han skyldig eller icke. I förra fallet kunde den Norrska RPiksrätten afsätta honom från sitt embete, ty dertill her den rättighet, ehuru Konungen straxt efter afsättningen kan å nyo anställa honom, men i sednare fallet borde han helt och hållet frikännas, e!leriock vetman icke öfverhufvud, huru manskall anse böter, hvilka en statsminister ålägges att betala. Herr Lövenskjold är en ganska rik man, och således kan ingen fråga bli om sjelfva summan. Han tyckes sjelf ha varit beredd på sin afsättning, och hade måhända icke ogerna sett den, emedan han då icke å nyo emottagit embetet. Denne älskvärde och allmänt älskade statsman har alltid med sann patriotism egnat sig åt sitt fäderneslands intressen. Han äger stora gods i Norge. Hans befattning såsom Konungens af Sverige minister, är bloit en rådgitvande, och då Carl Johan ändtligen fattat det beslut att prorogera Storthinget, emedan detta onyttigt och med afsigt förspillde tiden, utan att behandla de högre intressena, ställdes ministern under aktion, för det han icke afstyrkt och hindrat denna konungsliga handling. Norrmännen äro bortskämde barn; deras konstitution medgifver dem rättigheter, som göra dem till en tunga för Sverge. Redan adelns fullkomliga afskaffande i Norge, som man för några år sedan genomdref, ställer båda länderna till sina grund-elementer i opposition mot hverandra. Norges representatioa består blott af ett enda hus, som inom sig sjelf väljer en senat. Denna representation är ganska mägtig, emedan hon med tidsbesparing kan genomdrifva allt, och konungen måste antaga hvarje förslag, som tre på hvarandra följande Storthing göra kronan. I detia hänseende är denna, blott 22-åriga författving, oinskränktare, än sjelfva den NordAmerikanska. Detta hindrar likväl icke Norrmännen att ständigt göra nya ingrepp 1 Svenska kronans rättigheter, och Konungen var tydligen alltför långmodig och eftergifven mot ett land, som har hundrade företrädes-riättigheter framför moderlandet, och i utbyte ger det ingenting, utan tertom fordrar ytterlig:re tillskott. Norge kunde endast då vara af någon nytta för Sverge, om Danmark åter vore förenadt med de båda staterna, och de Skandinaviska rikena, efter en 300 årig skiljsmessa, åter sammansmälte till ett gemensamt förbund. Nu följer vederläggningen af ofvanstående artikel: Det bref från Stockholm af den 13 September, som finones i Ållgemeine Z-uung, innehåller flera ställen, som kunde gifva den, med Nordeas förhållanden mindre bekante läsaren, ganska irriga begrepp om de Skandinaviska solkens belägenhet och sinnesstämning. En upplysning derom torde såletles ligga i sjelfva bladets intresse. Då Europas fyra stora makter, i förbund mot Frankrike, genom vapnen aftvungo Danmark Kielertraktaten af den 23 Januari 1814, som skr!jde Norge irån Danmark, var det deras afsigt, att med Svenska kronan införhfva detta Olof den heliges gamla rike. Sådant tillintetgjordes likväl derigenom, att Norrmännen icke erkände denna magternas disposition, utan dea 17 Maj i Eidsvold sjelfve gåfvo sig en egen författning. Hon modifierades sedermera efter föreningen med Sverige, och enligt Norges nu gällande grundlag af den 4 Nov. 1814, är det en sjelfständig stat, som har alldeles ingen annan förbindelse med Svenska kronan, än genom monarkens person, hvilken äfven är Konung i Norge. Visserligen medgifver Norska konstitutionen Storthizget ganska väsendtliga prerogativer, och inskränkeri flera wvigtiga punkter Konungens magt, men icke Konungens af Sverge, utan Konungens af Norge. Det har aldrig fallit Storthinget in att göra ingrepp i Svenska kronans rättigheter, eljer taga sig prerogativer framfor moderlandet, såsom nämnde anikel säger, ty författningen gifver icke Svenska kronan någon rätt öfver Norge, och erkänner ännu mindre Sverge för dess modetland. Norrmånnens bemödanden hafva derföre alltid gått ut på, att aflägsna från sitt